Att rädda barnen från könsroller...
Roligt att läsa alla kloka inlägg i den här frågan. Jag har också funderat en del på just detta att uppfostra en kille. Jag kan tänka mig att min närmaste omgivning (vänner, förädrar, svärföräldrar) skulle reagera negativt om jag/vi uppmuntrade en son att anamma även traditionellt kvinnliga beteenden och känslor. Däremot skulle en grabbig dotter antagligen uppskattas. Det känns riktigt olustigt...
ladyline: du får väl fundera på vilka av de traditionellt kvinnliga egenskaperna som du tycker att din som skulle ha störst nytta av i livet, för att må bra och fungera bra med andra människor, och uppmuntra just dem. Om jag tänker teorietiskt skulle jag personligen inrikta mig mer på kommunikativa egenskaper (prata, benämna känslor, fråga, lyssna till andras åsikter, visa medkänsla, diskutera problem) än att sortera bort vissa typer av leksaker. Tror också, som någon sa, att det är viktigt att göra barn, både pojkar och flickor, medvetna om hur könsrollsstrukturerna fungerar!
En sexårig kille jag kände sa, när vi diskuterade tuffhet: "man kan vara dumtuff och man kan vara snälltuff". Tror att ni genast förstår vad han menar! Den dumtuffa är kaxig och bråkig men den snälltuffa lyssnar på och ställer upp för sina vänner, vågar stå emot grupptryck, o.s.v. Det senare var, enligt sexåringen, naturligtvis att föredra. Jag skulle säga att en snälltuff person (pojke eller flicka) har lyckats kombinera det bästa av traditionellt könsbestämda beteenden/egenskaper!