Inga kompisar, ingen pojkvän. Snälla läs.

Jag vet inte vad det är, jag kommer bara inte på något att säga. Min ena kompis som flyttat härifrån är jättesocial och söt, hon har alltid fått all uppmärksamhet när vi gjort något ihop, jag tror att det är en liten grund till hur jag känner.
Hon har alltid tagit plats och alla har alltid tyckt jättebra om henne och blivit kompisar med henne direkt, jag har mer varit ett bihang eller något. Det har känt så..

Extrem blyghet kan i vissa fall va social fobi som kan kräva terapi eller medicin. Brevväxling kan väl va ett bra sätt att börja träna också? Bor inte tillräckligt nära för att bjuda in på kaffe. Det värsta du kan göra är att tycka synd om dig själv. Förstår att det är ur-tufft, men börja med nåt av råden du fått o se vad det ger. Tro på dig själv!

Jag blev misshandlad av mitt ex, var själv med barnen i lite mer än ett år o satte sen in kontaktannons o knep värsta guldklimpen. Man måste våga för att vinna. Har fått vänner via brevvänsförmedlingar, kurser, kontaktannons.

Kan det va så att du är deprimerad? Känner du dig glad på jobbet o med din släkt?

bor också i småland (nässjö kommun)

Var inte för rädd för att flytta. Jag upptäckte att jag klev ur min gamla förväntade roll när jag flyttade från min lilla hemstad i Småland.
Jag har väl inte så överdrivet många vänner nu heller, jag är inte sådan som har det. Men jag är inte alls lika blyg och försiktig längre. Det gick inte vara det när jag flyttade.

När ingen visste hur jag var kunde jag vara den jag ville!

Grön banan, tack. Jag ska försöka inboxa dig ikväll.. måste samla mod.

Jag har faktiskt inte så många intressen så, jag är en ganska lugn människa. Men jag älskar att shoppa, och vara ute på sommaren. Jag har mer andra intressen som man gör "hemma".

Ja, det skulle vara en dröm att våga flytta till en ny stad där ingen känner en, och börja om på nytt. Folk höjer lite på ögonbrynen när man bor i sin hemstad där alla känner alla, men jag känner ingen.

Jag har aldrig på något sätt varit mobbad, eller så, det har bara blivit såhär.

Bor du nära växjö=?_=:_ :)

Jag uppmanar dig inte att bli kompis med just mig, men det är ett erbjudande. Vänner får man inte för många av. Skriv vad du vill. Jag är inte petig. Jag var mobbad i skolan o fick jobb 10 mil bort. Hade inte varit lika lätt att leva som vuxen där jag växt upp. Bara tänk på att börja NÅGONSTANS. Det blir bara värre om du väntar o ältar, men det måste kännas naturligt att ta intiativ också. Jag gillar att umgås med vänner, men ibland är man bombarderad med intryck o det kan va jätteskönt med umgänge per brev.

Har du några intressen eller hobbies eller finns det något du är nyfiken på att börja med? För något som ger oerhört många vänner är att gå med i en förening, du träffar personer med samma intressen som du själv och man får nästan fler vänner än vad man har tid med.

Vissa människor verkar ha det så lätt för sig, jag ställer mig ofta frågan hur vissa  får kompisar så fort de hälsar på några nya ansikten.

Jag har aldrig tagit initiativet till nånting, bara trott att alla andra får kompisar hur lätt som helst, då måste det ju vara mig det är fel på?

Sen upptäckte jag hur mycket folk anstränger sig.

Jag har sett och läst här på FL hur folk nästan tjatar på andra, följer efter "irl" och verkligen är PÅ.
Jag tror inte alls det är så att de flesta får allt serverat (som jag tidigare trott) utan jag tror verkligen de anstränger sig och har tur att träffa på rätt människa.

Jag har haft kompisar i omgångar och ett tag kändes det nästan som i ditt fall, trots både sambo och barn kände jag mig SÅ ensam.
Jag tror helt enkelt att jag träffat på personer som inte stämmer in rent kemiskt".

När jag vart i mammagrupper och fikor från FL etc så klarar jag inte av att prata med vissa.
Jag vete fan vad jag ska säga, jag kommer inte på nåt, för jag känner ingen connection alls!
kommer inte på nåt, även fast jag knappt pratat med människan.
Och med vissa går munnen i ett.

Då blir jag också sådär tråkig som jag tror att du känner dig, sen tror jag att du fått dålig självkänsla och då går det ju knappt att försöka vara rolig utan att känna sig löjlig och trist

Sannisen, jag känner nog ungefär som du skriver. Vissa har jag lättare för.
Sen är jag sån som jag skrev i ts, jag har svårt att hålla vänskapen vid liv. Jag vill inte tvinga någon att umgås med mig.

Sen är min självkänsla dålig.. Jag har aldrig haft någon som sett MIG som sin bästa kompis, det har alltid funnits andra som de hellre är med..

Jag har varit och träffat många från nätet, framförallt från FL.
Det måste ju ha med kemin att göra.
vist underlättar det om man har barn och liknande intressen.
Har träffat fler med samma intressen och jämnåriga barn, och just bara en gång för det klaffar inte.

Sen har jag träffat dom med helt olika intressen, visserligen barn men som det skiljer flera år i mellan, och de har det klaffat med.

Så det kan ju knappast bara bero på att man har samma intressen då.
Allt du berättar om, blyg, dåligt självförtroende.... + oturen att träffat på fel folk har förvärrat allt.

Ts vet att det är svårt, men försöka vara lite öppen av dig, Prata med grannarna, dom på jobbet/skola.
Och ett tips är att LE när du möter nya människor och försök se fräch ut.

Eller så kan du ju alltid inboka eller skriva i nåns GB härpå fl...

Mig få du gärna inboxa...

När jag var mindre hade jag vänner som man kände att man bara var tvungen att ringa så fort nåt roligt hade hänt.
Så är det inte i dag, och det saknar jag.

Jag tycker att alla andra verkar ha det så lätt för sig, de får så mycket serverat.
De bor rätt, nån bor i radhus och barnen har massvis med kompisar (de kände INGEN och barnet hade inga kompisar när de bodde under sämre förhållanden)

Några andra här har barn i samma ålder, där de bor har de en lekplats precis utanför, vi har ingen, bara en jävla väg.
Där känns det också som de har lite serverat för deras barn har massor att leka med och mina har inga typ.

Nu vet jag att detta låter oroligt dumt.

Sen på allt har sonen ett handikapp som visserligen inte märks men gör att han har svårare att springa snabbt, sparka fotboll etc så han hamnar alltid lite efter och utanför, såna saker går jag runt och har ont i magen för.

Men som med kompisar, mina kompisar har också alltid bott rätt, haft rätt föräldrar (dvs föräldrarna har haft vänner med barn i samma ålder som deras t.ex)

Jag har också känns det där att tvinga folk, man vill ju inte vara den som frågar om man ska träffas den och den dagen.
Sen träffade jag två tjejer som ofta är dom som frågar mig, och jag önskar verkligen att du kunde ha den turen med...för självklart finns det folk som vill umgås med dig!!!
Även om det inte är det där som jag förklarade, när man bara måste ringa...

Jag skulle gärna träffa dig, tycker du låter som en mysig människa, många tankar.
Många jag känner verkar inte tänka/fundera så mycket, allt blir så ytligt då.

Jag förstår dig, även om du säkert tycker att mina "problem" låter som baggateller.

Jag hoppas att du hittar vänner, du får gärna inboxa mig med om du vill.
Jag är rätt harmlös av mig och vill gärna ha kontakt med fler människor.

vart i småland bor du??
bor med i småland, men har typ inga kompisar heller.. känner så väl igen mig..