Varför blir jag alltid utanför?

Jag har varit mycket tystlåten, nu är jag vuxen och umgås allt mer ofta i situationer där jag träffar nya människor. Jag har såklart märkt en skillnad från hur det är att vara med vänner. Man måste ta eget ansvar. Man måste själv prata och ge sig in i diskussionen. Man kan inte vänta på att bli inbjuden och frågad. Man får ge sig in och t.ex. berätta sina erfarenheter av något eller fråga någon om något, helt enkelt börja med några frågor och hoppas att samtalet tar fart.
Sedan ska man ju inte gå i överstyr heller så att folk blir irriterade.

Är detta ditt problem eller är det mer så att de undviker just dig som du är, eller vad tror du??

Anonym (x) skrev 2009-06-02 20:36:32 följande:

Kan nog vara som du beskriver, men med tiden börjar man ju undra om det är nått fel på en. Självkänslan åker liksom i botten. Jag kan tex sitta på en ovan beskriven träff, alla pratar och jag sitter ensam i ett hörn. Det är så vidrigt. Ibland kanske nån har sagt nått till mig och jag svarat och sen så rinner allt bara ut i sanden blir liksom aldrig ett samtal. Känner mig som en person man bara säger nått till i förbifarten på väg till de roliga människorna.

Förstår precis vad du menar.. Har ofta samma känsla

Grejen är den att det är bara du själv som kan göra något åt det. De runt omkring dig har inget ansvar i att få med dig i gemenskapen. Man måste bjuda på sig själv och vara välkomnade. Om de frågar dig något så får du spinna vidare på det på något sätt. Hugg tag i chansen.

Jag tror att det känns lättare eftersom du knyter lite kontakter. Du känner av vilka du kan prata med och trivs med och gillar.. Man ska ju inte behöva tramsa på med alla

Men tyvärr så ligger ansvaret och initiativet på dig själv.
Sträck på dig, sätt dig närmare, ha ett leende på läpparna, fråga upp om något, skratta med de andra, ge komplimanger ibland, lyssna, svara. För vem vill börja prata med den lilla grå sparven i hörnet (hårt uttryckt)?

Här är en till som känner likadant. Jag försöker ofta ge mig in i samtalen men så sitter jag där och pratar och dom andra hör inte ett dugg vad jag säger och börjar ofta att prata om något annat eller vänder sig och hjälper sitt barn eller liknande och där står jag och får inte prata klart. Jag känner mig alltid lika osynlig. Det händer överallt på jobbet, dagisträffar öppna förskolan mm.

Visst är det hemskt. Man blir ju inte direkt mera framåt av det bemötandet. Det är så himla jobbigt. Jag tycker jag tom gör mig till för att va extra snäll, glad trevlig, mer än vad jag tycker andra är men det hjälper föga.

Alla är vi olika, och en del människor är också snabba med att döma ut en kan jag tycka..

Anonym (x) skrev 2009-06-02 21:09:11 följande:

Jo, men man kan ju tycka att vuxna människor skulle handla annorlunda.

Jag har samma problem.
Jag försöker kasta mig in i samtalen men det är svårt eftersom mitt minne är extremt dåligt. Jag kan t ex inte utbyta erfarenheter för jag minns ju inget.
Istället satsar jag på att vara trevlig, glad samt visa intresse för andra. Lik förbannat är det aldrig någon som visar mig detsamma. Knappt bemödar sig med en blick.

Det där kände jag igen mig i... Kunde nästan ha skrivit det själv. Fattar inte hur det kan bli så som det är för oss. Jag är varken ful, fet (ursäkta det), osmart, har ett bra arbete men ändå är det som jag inte finns.... Dessutom är det så himla sorgligt när man hela tiden försöker vara snäll o intresserad av andra men aldrig få nått tillbaks...

För att få igång en dialog krävs att man frågar saker tllbaks. Det blir svårt att ta plats i samtalen annars. Man kan nog lätt uppfattas som ointresserad av de andra.
I min närhet finns en person som bara svarar kort på frågor och aldrig frågar något tillbaks. Det känns lätt som en intervju där man själv försöker skapa samtalsämnen och ge öppningar till samtal, men det kommer aldrig igång. Det blir väldigt svårt att tillslut komma på fler öppningar när den man pratar med aldrig svarar mer än ett kortast möjligt svar. Man tröttnar faktiskt tillslut.
Kanske stämmer detta inte på dig- men det är iallafall en synpunkt från en som inte har svårt med relationer och samtal annars. Väder och vind är ett säkert kort att kallprata om och öppna dialoger med- det är alltid så aktuellt!