Varför blir jag alltid utanför?

Anonym

Äldre 2 Jun 20:31
30 svar

Återställ Anmäl

Varför blir jag alltid utanför?

Varför blir jag alltid "utanför" i stora sällskap. Jag ser normal ut, är snäll och omtänksam. Det är allt från dagisträffar till föräldramöten... Alla verkar känna varandra och prata och ha trevlig men jag är som osynlig. Jag är en vuxen person, detta har pågått hela mitt vuxna liv. Vad är det för fel på mig??? Blir så orolig för mina barn, skall de bli utanför pga mig? Jag menar föräldrarna känner varandra och barnen umgås via dem jag och mina barn umgås inte med dem..
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Varför blir jag alltid utanför?
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 20:39
#2

Återställ Anmäl

Anonym (x) skrev 2009-06-02 20:36:32 följande:

Jag har varit mycket tystlåten, nu är jag vuxen och umgås allt mer ofta i situationer där jag träffar nya människor. Jag har såklart märkt en skillnad från hur det är att vara med vänner. Man måste ta eget ansvar. Man måste själv prata och ge sig in i diskussionen. Man kan inte vänta på att bli inbjuden och frågad. Man får ge sig in och t.ex. berätta sina erfarenheter av något eller fråga någon om något, helt enkelt börja med några frågor och hoppas att samtalet tar fart. Sedan ska man ju inte gå i överstyr heller så att folk blir irriterade.Är detta ditt problem eller är det mer så att de undviker just dig som du är, eller vad tror du??
Kan nog vara som du beskriver, men med tiden börjar man ju undra om det är nått fel på en. Självkänslan åker liksom i botten. Jag kan tex sitta på en ovan beskriven träff, alla pratar och jag sitter ensam i ett hörn. Det är så vidrigt. Ibland kanske nån har sagt nått till mig och jag svarat och sen så rinner allt bara ut i sanden blir liksom aldrig ett samtal. Känner mig som en person man bara säger nått till i förbifarten på väg till de roliga människorna.
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 21:08
#5

Återställ Anmäl

maamje skrev 2009-06-02 21:01:41 följande:
Här är en till som känner likadant. Jag försöker ofta ge mig in i samtalen men så sitter jag där och pratar och dom andra hör inte ett dugg vad jag säger och börjar ofta att prata om något annat eller vänder sig och hjälper sitt barn eller liknande och där står jag och får inte prata klart. Jag känner mig alltid lika osynlig. Det händer överallt på jobbet, dagisträffar öppna förskolan mm.
Visst är det hemskt. Man blir ju inte direkt mera framåt av det bemötandet. Det är så himla jobbigt. Jag tycker jag tom gör mig till för att va extra snäll, glad trevlig, mer än vad jag tycker andra är men det hjälper föga.
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 21:11
#7

Återställ Anmäl

Anonym (x) skrev 2009-06-02 21:09:11 följande:

Alla är vi olika, och en del människor är också snabba med att döma ut en kan jag tycka..
Jo, men man kan ju tycka att vuxna människor skulle handla annorlunda.
Anonym

Äldre 2 Jun 21:18
#8

Återställ Anmäl

Jag har samma problem.
Jag försöker kasta mig in i samtalen men det är svårt eftersom mitt minne är extremt dåligt. Jag kan t ex inte utbyta erfarenheter för jag minns ju inget.
Istället satsar jag på att vara trevlig, glad samt visa intresse för andra. Lik förbannat är det aldrig någon som visar mig detsamma. Knappt bemödar sig med en blick.
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 21:24
#9

Återställ Anmäl

Anonym skrev 2009-06-02 21:18:58 följande:
Jag har samma problem.Jag försöker kasta mig in i samtalen men det är svårt eftersom mitt minne är extremt dåligt. Jag kan t ex inte utbyta erfarenheter för jag minns ju inget. Istället satsar jag på att vara trevlig, glad samt visa intresse för andra. Lik förbannat är det aldrig någon som visar mig detsamma. Knappt bemödar sig med en blick.
Det där kände jag igen mig i... Kunde nästan ha skrivit det själv. Fattar inte hur det kan bli så som det är för oss. Jag är varken ful, fet (ursäkta det), osmart, har ett bra arbete men ändå är det som jag inte finns.... Dessutom är det så himla sorgligt när man hela tiden försöker vara snäll o intresserad av andra men aldrig få nått tillbaks...
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 21:42
#11

Återställ Anmäl

Anonym (anna) skrev 2009-06-02 21:35:09 följande:

För att få igång en dialog krävs att man frågar saker tllbaks. Det blir svårt att ta plats i samtalen annars. Man kan nog lätt uppfattas som ointresserad av de andra.I min närhet finns en person som bara svarar kort på frågor och aldrig frågar något tillbaks. Det känns lätt som en intervju där man själv försöker skapa samtalsämnen och ge öppningar till samtal, men det kommer aldrig igång. Det blir väldigt svårt att tillslut komma på fler öppningar när den man pratar med aldrig svarar mer än ett kortast möjligt svar. Man tröttnar faktiskt tillslut.Kanske stämmer detta inte på dig- men det är iallafall en synpunkt från en som inte har svårt med relationer och samtal annars. Väder och vind är ett säkert kort att kallprata om och öppna dialoger med- det är alltid så aktuellt!
Förstår din synpunkt om "intervju"...
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 21:55
#13

Återställ Anmäl

Indianica skrev 2009-06-02 21:51:52 följande:
Du har fått många bra synpunkter. Som andra skrivit måste du själv ta plats. Jag tror att ibland känner inte alla i ett sällskap varandra, men man kan tendera att klamra sig fast vid någon och starta ett samtal och så verkar man vara så himla bekanta...Jag är själv lite blyg och kan ibland nästan förlamas av ångest över att komma till ett sällskap där alla verkar så bundis och öppna med varandra. Jag har svårt att ta plats själv, för jag har lite dålig självkänsla. Jag tänker för mycket på vad som är lämpligt/olämpligt att säga och vad andra ska tycka om det. I grunden handlar det nog om att jag är rädd att förlora min självbild som en person som är vettig och värd att bli lyssnad på och som anses vara intressant.Som med så mkt annat förmodar jag att man får jobba på detta som väl kallas social kompetens.
Kloka ord, men känns som lättare sagt än gjort. Man har ju varit m i ngr år nu o det känns som man aldrig kommer nånstans. Klart att självkänslan inte heller är den bästa.
Anonym

Äldre 2 Jun 22:14
#14

Återställ Anmäl

jag känner mig oxå alltid vilsen och utanför i större sällskap, även bland släkt och nära vänner, jag har diagnosen borderline och då´känner man sig ofta konstig fast man inte är det. som en på psyk sa till mig: "du tror att du är grön med rosa vingar", så känner jag jämt.
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 22:21
#15

Återställ Anmäl

Anonym skrev 2009-06-02 22:14:05 följande:
jag känner mig oxå alltid vilsen och utanför i större sällskap, även bland släkt och nära vänner, jag har diagnosen borderline och då´känner man sig ofta konstig fast man inte är det. som en på psyk sa till mig: "du tror att du är grön med rosa vingar", så känner jag jämt.
Ok, jag har ingen borderlinediagnos.
Har du fått någon hjälp ang problemet med att känna dig vilsen i större sällskap som du kan dela med dig av?
Anonym

Äldre 2 Jun 22:31
#16

Återställ Anmäl

några verktyg jag fått som är viktiga är att vara vänlig, lättsam, intresserad och bejaka..
jag låtsas ofta, så många som inte känner mig så bra tror att jag är jättesjälvsäker fast jag känner mig helt annorlunda inuti.
det viktigaste är att iaf våga prata med någon, om vad som helst.
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 22:37
#17

Återställ Anmäl

Anonym skrev 2009-06-02 22:31:41 följande:
några verktyg jag fått som är viktiga är att vara vänlig, lättsam, intresserad och bejaka..jag låtsas ofta, så många som inte känner mig så bra tror att jag är jättesjälvsäker fast jag känner mig helt annorlunda inuti. det viktigaste är att iaf våga prata med någon, om vad som helst.
Det är lite så jag försöker vara men då det inte blir resultat drar jag tillbaka igen.
Anonym

Äldre 2 Jun 22:43
#18

Återställ Anmäl

förstår dig, men har dina barn några komipisar vars föräldrar du kanske kan umgås lite med? gå till lekparken eller vad ni nu brukar göra? (beror på hur gamla de är) kan ju va en start iaf.
Anonym Trådstartaren

Äldre 2 Jun 22:46
#19

Återställ Anmäl

Nej, de är så små ännu. Dagisbarnet är 2 år. Det finns ej heller nån lekpark där jag bor...
Anonym Trådstartaren

Äldre 3 Jun 22:11
#25

Återställ Anmäl

Även om det i sig är ledsamt känns det ändå skönt att jag inte är ensam om att känna o ha det som jag har det. (konstig mening...:))
Tack för tipsen oxå 30+.
Får försöka att höja blicken o se om nån annan är ensam i nått hörn... Men det tror jag inte :(
Anonym Trådstartaren

Äldre 4 Jun 10:29
#26

Återställ Anmäl

Anonym (jag med) skrev 2009-06-03 16:40:32 följande:

Känner likadant. Alltid utanför i sällskap som är större än två personer.Känns som om alla har saker att prata om och alla skrattar, men när jag säger något blir det TYST. Vet inte vad jag gör för fel.Ibland är det mina tankespöken som är självuppfyllande. Efter 9 år av mobbing i skolan är det som om jag tar på mig den rollen. Har du någon liknande historia?
Det där med tankespöken som är självuppfyllande var rätt träffande! Nej, jag har ingen historia av att ha varit mobbad. Jag var bara ett sk blygt barn, har ända sen barns ben haft problem med stora folkgrp. Trodde det skulle bli bättre med åren, men nix pix. Kan ibland känna mig som samma lilla barn som inget har att säga och bara vill försvinna. Skrämmande!
Anonym

Äldre 4 Jun 12:49
#27

Återställ Anmäl

Jag brukar låtsas att jag är någon annan när jag måste vara i stora sällskap där jag inte känner så många. Tex kan man spela en kompis med bra självförtroende. Det krävs lite förberedelse, man får observera hur kompisen håller sin kropp, hur den inleder ett samtal, vad den pratar om, hur mycket den ler/tar ögonkontakt osv. Sedan tänker jag "nu är jag xxx", försöker känna sig så i kroppen osv.

Ser man det som ett experiment snarare att man måste prestera går det lättare. Det har hjälpt mig otroligt mycket även om det låter knasigt.
Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Jun 17:28
#28

Återställ Anmäl

Anonym skrev 2009-06-04 12:49:36 följande:
Jag brukar låtsas att jag är någon annan när jag måste vara i stora sällskap där jag inte känner så många. Tex kan man spela en kompis med bra självförtroende. Det krävs lite förberedelse, man får observera hur kompisen håller sin kropp, hur den inleder ett samtal, vad den pratar om, hur mycket den ler/tar ögonkontakt osv. Sedan tänker jag "nu är jag xxx", försöker känna sig så i kroppen osv.Ser man det som ett experiment snarare att man måste prestera går det lättare. Det har hjälpt mig otroligt mycket även om det låter knasigt.
Det är nått att tänka på iallafall. Jag har aldrig tänkt på att jag skall studera hur andra beter sig. Jag har oftast så många andra jobbiga funderingar i huvudet.
Anonym

Äldre 6 Jun 23:27
#29

Återställ Anmäl

har också kännt så där i hela mitt liv, ser bra ut, är rolig och smart och allt det där men känner mig alltid annorlunda och utanför. Ingen ser mig, tycker alltid att alla blir lite obekväma i mitt sällskap, vad är det för fel på mig??!!

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Varför blir jag alltid utanför?

Varför blir jag alltid utanför?

INNEHÅLL