• krut34

    Panik!

    Jag bodde i Västernorrland under stora delar av min förra graviditet, men hann flytta till Uppsala innan det var dags att föda. I båda länen var det ett himla tjatande om att man skulle åka hem efter förlossningen om inga komplikationer tillstött. Det kostar ju att ha folk som tar upp vårdplatser...

    Om du skriver i ditt förlossningsbrev (som du överlämnar på förlossningen) att du behöver ha din kille med för att kunna hantera en eventuell sjukhusvistelse så tar man säkert hänsyn till det. De vill att du ska må bra och kunna hantera din nya situation på bästa möjliga vis.

    Jag tror att du måste stanna i 6 timmar på förlossningen om du inte vill ligga kvar på bb. När du kommit hem får du antagligen hembesök från bb-påväg eller någon liknande instans de närmaste dagarna. Då får du råd och hjälp med amning och andra tankar. Du kan också åka in till sjukhuset igen under dagen (eller natten om det behövs) för att få hjälp med amningen eller oro.

    PKU-testet har jag för mig görs efter ca. 3 dagar och det är oftast så att man har hunnit åka hem innan dess och återkommer till sjukhuset för att få det utfört.

    Om du absolut vill vara säker tycker jag att du ska ta upp frågan igen med din bm. Ta med din sambo, så är ni två som kan förklara svårigheterna om hon inte verkar förstå. Jag tror nog att man kan skapa speciallösningar om det är nödvändigt för att du ska klara av att hantera din förlossning. Är det förlossningsrädsla det handlar om finns det ju mycket man kan bli garanterad. Detta måste väl kunna ses som en motsvarande/relaterad rädsla?

  • krut34

    Men du - det måste ju ordna sig!

    Jag tror att alla sjukhus har någon form av psykosocial enhet eller liknande kopplad till förlossningen. Det du beskriver är ju faktiskt något som skulle kunna liknas vid förslossningsrädsla och genom din bm bör du kunna få en remiss till utbildad personal/team på förlossningen, där de är vana vid att de blivande föräldrarna av olika skäl är rädda för förlossningen. Sjukhusrädsla är ju inte jätteovanligt, så beredskap borde finnas.

    Se till att få komma på samtal angående din rädsla. Om din bm inte tar dig på allvar kanske du ska se dig om efter en annan bm? Jag vet att det kan kännas svårt att ta ett sånt steg, men du ska ju må bra resten av graviditeten och inte gå omkring med ångest. Testa att prata med barnmorskan några gånger till och om inte hon förstår kanske måste du leta hjälp på annat håll.

    De första dagarna efter att man fött barn är man ofta tillräckligt känslig utan att man stöter på några som helst motgångar. Det är käsnlor av obeskrivlig lycka, och tårar som kommer helt utan att man förstår varför. Så var det i alla fall för mig. Praktiska funderingar som denna ska ju inte få vara ett hinder för att du ska kunna se fram emot den första tiden som mamma.

    Och du - det är inga dumma tankar som du ska slå bort! Detta är något som är jätteviktigt för att du ska kunna slappna av och njuta av din graviditet. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig.

  • krut34

    Som jag har sagt tidigare är det kanske inte heller läge just under en graviditet att ta tag i en rädsla av det slaget. Du har annat att fokusera på. Jag tror att det kommer att ordna sig för dig. Ditt välmående är ju oerhört viktigt för att du och din familj ska få en bra start på ert nya liv. Detta tror jag att man inom förlossningsvården tar stora hänsyn till. Din förmåga att anknyta till barnet kan ju riskera att dra ut på tiden annars, och att det går bra vill de ju.

    Eftersom du verkar ha bra kontakt med din barnmorska och hon förstår vad du har för oro kommer hon säkert göra allt för att hjälpa dig. Hoppas att du får bra svar vid nästa bm-besök.

    Lycka till och grattis till graviditeten!

Svar på tråden Panik!