Hur berätta för barnet att pappa INTE är hans riktiga pappa!!

jag hade inte berättat än, tycker han är för liten för att förstå det, speciellt med sjukdomarna. Vänta några år till.

Tycker du kan vänta, du måste ju vara säker på att han förstår allt, inte bara att pappa är inte din pappa, kan bli hur fel som helst.

Det är viktigt att barnet så tidigt som möjligt får veta att det finns en annan bioförälder! tycker 7 år är alldeles för sent, prata med honom så snart som möjligt!

Vår dotter är ej biologisk hon har vetat från början att hennes biomamma/pappa finns i X-land & att hon inte legat i min mage utan i magen hos tjejen i X-land, hon är 3 år & har full koll på det.

Att vänta för länge skapar inte bara förvirring men aggression om varför inget sagts tidigare, tänk er själva att få reda på att er far ej är er biologiska far oavsett ålder??

Nej öppna kort från början är viktigt även om barnet inte är adopterat. Visa kort på hans biologiska far förklara vad du tycker är lagomt att ni älskade varandra mycket det blev en bebis i magen & bebisen var er son, men det fungerade inte mellan er & du träffade tillslut hans pappa.

Sonen vet ju ingen annan pappa & biopappan är ju en främling för honom sedan väljer sonen om han vill söka upp sin biofar eller ej.

Finns många bra böcker om adoption där du kan få tips på vad du ska säga

Lika bra att berätta nu. När det än kommer blir det ju jättejobbigt nu. Detta är ju något du/ni skulle varit klara om från början, tittat på bilder av bio-pappan och pratat om honom osv osv.

Mina barn är blödasjuka och jag har varit tydlig och pratat om deet från dag 1 även om dom då inte förstod, ville inte att det skulle va så att dom blev paffa och rädda och att man vände upp och ner på deras vardag och då gäller detta "bara" en sjukdom.

Kontakta BUP dom kan säkert ge er bra råd för hur ni ska göra. Jag hade velat veta nu inte sen, då har ni ju ljugit hela hans liv för honom.

Tycker inte heller att TS ska fortsätta att vänta med att berätta! Att ha väntat i 7 år är redan för länge det borde ha tagits lite pö om pö redan när barnet var litet. Du kanske kan vänta dig till HAB för att få råd om hur du kan berätta? Men berätta det ska du no göra nu och inte senare!

det här tär på mig och jag kan inte vänta längre,jag har dragit på det här tillräckligt länge och det känns som att jag "ljuger" för han...

till saken hör också att jag har fortfarande gemensam vårdnad med biopappan och jag försöker nu att få ensam vårdnad om barnet pga att vi inte har hört av han på så många år och då måste jag gå via rätten så barnet måste få veta NU för OM det blir så att biopappan kräver att få se han så måste barnet veta hur det ligger till och han har även rätt att veta!

anonym "berätta nu" :Tack för rådet om att kolla i adoptions böcker!

Anonym (behöver råd!) skrev 2009-06-04 15:17:48 följande:

Ursäkta stavfelen i föregående inlägg, hoppas det är läsligt ändå!

Jag har bara läst första ts, men måste svara en snabbis. Svarar mer senare. Jag tycker definitvt inte att det är för tidigt! Om det är naturligt från en början så förstår säkert inte ens barnet är det något annorlunda med det.

Jag är i exakt samma situation. Min son har högfungerande autism. Jag berättade rakt av, första gången då sonen var kring tre år och visade foton på hans riktiga pappa. Svaret blev "jag vill bada med min badanka". Vi har pratat om det ungefär en gång i halvåret sen dess, och jag får aldrig några vettiga tanker eller frågor från sonen. Men huvudsaken är att han vet. för honom är det nu naturligt att det är så. Vänta inte, det blir bara värre och svårare. Ju längre man väntar, ju mer tabu anser/märker barnet att det är.

Mitt barn har adhd.
Min man har funnits i våra liv sen han var 6 månader bara,och tagit över papparollen helt.

Jag berättade för mitt barn när han var 7 år,och det var en perfekt tid.
Jag förklarade hur var biologisk mamma/pappa är,bonus,hur andra familjer ser ut eller är fast det inte syns.
Dagen efter sa jag att han har en till pappa,en pappa som inte mått så jätte bra,som inte finns i våra liv.
Min son blev bara lite orolig,att den där bio pappan skulle ta han,men så var inte fallet.
Jag förklarade enkelt att han bara fanns,och aldrig kommer göra något ont,för han är inte ond.
Och jag sa att du har en underbar pappa (min man) som gör allt för dig,och han kommer aldrig lämna dig.

Det hela gick jätte bra.
Jag tycker inte du ska oroa dig.När du har berättat detta,så låt allt smälta hos ditt barn.Sen tar du upp ämnet igen för att se om ditt barn har några frågor,var beredd på att svara bra.

Mitt barn tog det inte som att jag ljugit alls.Så att berätta sanningen vid 7-8 år tror jag är skit bra.

tack för svaren!

måste förtydliga mig lite frågan var inte OM jag skulle berätta utan HUR jag ska berätta på bästa sätt.

Det jobbiga är ju barnets diagnoser som gör att han inte förstår och han är så känslig och tar lätt åt sig om saker och får för sig att allt är hans fel.
tex.när hunden hade tuggat på hans gosedjur så anklagade han sig själv för att han hade ju glömt gosedjuret i soffan...
Att visa kort på biopappan låter som en bra ide men tyvärr så har jag inga kort på han pga en brand...kanske finns det något hos en släkting.

skit vad jobbigt det här är men jag och sambon ska försöka prata med han imorgon...

Kan inte du berätta hur det gick sen?
Vill så gärna veta.

Har varit i din situation,i vårt fall gick allt bra.
Kommer tänka på er i helgen.Kram

Då kan jag skriva lite mer. När jag berättade för sonen visste jag ju inte alls om att han hade någon diagnosproblematik.

Men jag tror faktisk inte heller att du behöver oroa dig. Ställer ditt barn frågor om han undrar något eller är du rädd att han ska håla allt inom sig?

Jag sa att biopappan inte bor här, utan långt borta (vilket är sant och var en stor hjälp när jag skulle berätta). Jag sa att han inte var redo för att bli pappa, och att nuvarande sambon gärna ville vara sonens pappa. När sonen var fyra år undrade han om inte vi kan hälsa på pappan etc, men det gick jättebra att säga att vi inte kan det. Jag var väldigt nervös innan jag berättade första gången, men det har ju gått hur bra som helst. Min son lägger också allt på sig själv, att allt är hans fel, men just i den här frågan har han aldrig tänkt det. Han har inte ens tänkt att det är någons fel alls att biopappan inte finns i våra liv. Eller att det är fel.. Men nu är han ju lite yngre än din.
Jag la också mycket vikt på att berätta om hur mycket jag såg fram emot att han skulle bli född, att jag var jätteglad över honom. Sen berättade jag också hur mycket min sambo ville bli sonens pappa, och hur otroligt glad han är för att han vara hans pappa. Så jag sa en hel del positivt om den situationen vi är i, hur underbar sonen är etc.

Lycka till!

Tack snälla för att ni tog er tid att hjälpa mig och berätta om era egna erfarenheter!!

Vi har berätta för han nu och han tog det jätte bra.

Jag började berätta om när han var bebis och att jag levde med en annan kille då och att han var hans pappa med,men att han hade valt att inte leva med oss och flytta långt bort.Och att han hade ju sin andra pappa här(min sambo)som älskade honom jätte mycket.
sonen frågade bara om han inte tyckte om honom och började sedan att prata om sitt Nintendo DS spel som han ville spela nu...vi lät han gå till det men han kom tillbaka efter en liten stund och gav sin pappa en lång kram och sprang sedan vidare.Vi var osäkra på om han verkligen förstod vad vi sagt....men när jag var hjälpte sonen med att borsta sina tänder så sa han så här:
-mamma vet du varför jag gav pappa en kram? för att jag brukar inte krama han lika ofta som dig,men nu ska jag krama han lika mycket!

Jag vet inte var han fick det ifrån men jag förstod då att han hade förstått vad vi sa :)

det känns så skönt nu och nu är det bara ett kort på biopappan som saknas för han ville gärna se hur han såg ut sa han.

Bra gjort av dig!
Är det inte skönt att inte längre ha några lik i garderoben som tär på dig?
Lycka till med din nya ärliga familj!
Kram