jag är livrädd för dagis!!

Haha,och jag känner precis tvärtom! Äntligen dagis så min unge får komma till folk som är vana med barn. Han är mitt första barn så jag fattar inte så mycket av att vara pedagogisk och språkutvecklande osv.

Det låter som att du skulle behöva prata med någon professionell. Du kan säkert få tala med psykologen som är kopplad till bvc.

men herregud, är jag den ända mamman i hela världen som fasar för dagis och lämna bort mitt barn till nåns annans ansvar?
du får det låta som om jag är helt sjuk i huvet ..?

Hahaha, klart du inte behöver prata med psykolog. Jag tror det är jättevanligt att känna som du!

hehe tänkte väll :) tack

Du skrev ju att du hade jättepanik för att lämna på dagis. Jag antog att du verkligen hade ångest fr att nåpgot skulle hända ditt barn och att ingen annan kunde ta hand om det. Oroliga är säkert de flesta och det är ju helt normalt, men "jättepanik" känns sinte normalt i mina öron. Jag ber om ursäkt för att jag tolkade dig fel.

Det är svårt att släppa kontrollen, särskilt när det är så mycket känslor inblandade som det är när det gäller de egna barnen! inget konstigt, men det hindrar väl inte att man kan behöva ventilera sina tankar och åsikter med någon professionell person? Man behöver inte vara sjuk i huvudet för att prata med psykolog eller kurator, masn kanske bara behöver hjälp med att reda ut sina egna känslor?
i vilket fall, det kanske räcker för dig att diskutera här på FL, skriva av dig litegrann?

Mitt råd, både som pedagog och mamma till förskolebarn är att ta reda på så mycket som möjligt om den förskolan ditt barn ska börja i. Kunskap om det man är rädd för lindrar rädslan och ångesten! Sen måste du kanske jobba på att släppa på kontrollen när det gäller barnet.

Jag tycker att du visar en väldigt sund känsla. Det visar att du knutit an till ditt barn. Om du känner obehag inför dagis (och det finns faktiskt en hel del saker som kan bli bättre där) så varför inte ställa dig i kö till dagmamma eller ansöka om vårdnadsbidrag och stanna hemma liten längre? Se www.hemmaforaldrar.se

Självklart är det naturligt att känna att det är nåt fel att lämna bort ett litet barn. Vi människor har tagit hand om våra barn själva i 160 000 år och det har varit ett framgångsrecept som gjort oss överlägsna andra däggdjur. Se Illustrerad vetenskap. Under en några decennier har vi gjort annorlunda och istället börjat lämna bort barn till dagis. Ett väldigt nytt fenomen sett i ett historiskt perspektiv och som vi ännu inte riktigt utvärderat konsekvenserna av.

Öööh?
"Det visar att du knutit an till ditt barn"
De som kan tänka sig att lämna barnen till förskolan har inte gjort det, menar du?

"Vi människor har tagit hand om våra barn själva i 160 000 år"
Det är väl människor som jobbar på förskolan det med?
Det finns många däggdjur som vårdar och tar hand om sina ungar förhållandevis länge. Tittar man på mänsklighetens historia så är människan ett flockdjur där man levt i större eller mindre familjegrupper och hjälpts åt med barnpassning. Att växa upp i kärnfamiljen är däremot något nytt!

jag tycker du uttrycker dig roligt. Kackerlackor och gråsuggor är några av jordens mest framgångsrika arter och de kan mycket väl tänka sig att äta upp sina ungar...

Kontenta: Människans histora präglas av förmåga till samarbete också vad det gäller barnpassning. Kärnfamiljen är en betydligt nyare företeelse än kollektiv barnpassning.

Känner igen mig helt TS! Man ser nog lite olika på dt här, men jag har tyckt det varit ap-jobbigt att lämna barnen på dagis. Jag har inte varit så orolig för fysisk skada utan mer negativ påverkan av annan sort , och den ångesten blir tyvärr bara värre ju äldre barnen är.