jag är livrädd för dagis!!

Det är svårt att släppa kontrollen, särskilt när det är så mycket känslor inblandade som det är när det gäller de egna barnen! inget konstigt, men det hindrar väl inte att man kan behöva ventilera sina tankar och åsikter med någon professionell person? Man behöver inte vara sjuk i huvudet för att prata med psykolog eller kurator, masn kanske bara behöver hjälp med att reda ut sina egna känslor?
i vilket fall, det kanske räcker för dig att diskutera här på FL, skriva av dig litegrann?

Mitt råd, både som pedagog och mamma till förskolebarn är att ta reda på så mycket som möjligt om den förskolan ditt barn ska börja i. Kunskap om det man är rädd för lindrar rädslan och ångesten! Sen måste du kanske jobba på att släppa på kontrollen när det gäller barnet.

Öööh?
"Det visar att du knutit an till ditt barn"
De som kan tänka sig att lämna barnen till förskolan har inte gjort det, menar du?

"Vi människor har tagit hand om våra barn själva i 160 000 år"
Det är väl människor som jobbar på förskolan det med?
Det finns många däggdjur som vårdar och tar hand om sina ungar förhållandevis länge. Tittar man på mänsklighetens historia så är människan ett flockdjur där man levt i större eller mindre familjegrupper och hjälpts åt med barnpassning. Att växa upp i kärnfamiljen är däremot något nytt!

jag tycker du uttrycker dig roligt. Kackerlackor och gråsuggor är några av jordens mest framgångsrika arter och de kan mycket väl tänka sig att äta upp sina ungar...

Kontenta: Människans histora präglas av förmåga till samarbete också vad det gäller barnpassning. Kärnfamiljen är en betydligt nyare företeelse än kollektiv barnpassning.

Det är inte vanligt nu heller. Det är t o m direkt ovanligt och därför inte lämpligt som generellt exempel.

Jag är utbildad förskollärare (utbildning inkl utvecklingspsykologi och aknytningsteorier) och har även läst ett halvt kulturvetarprogram med bl a etnologi och antropologi. Kollektiv barnpassning i olika former är en vanlig företeelse i människans historia medans uppväxt i kärnfamilj inte är det. Vad jag åsyftar är att människan är skapt för större sociala sammanhang än det som vi idag i den västerländska kulturen definierar som "familjen".

Nja, visserligen var t ex bygemenskapen i det gamla bondesverige större förut, men kollektiv kan man väl knappast kalla dem. Ändå hjälptes de åt, ammade t om varandras barn. Jag skulle tro att de fick någotsånär samma grad och typ av anknytning till barnen som pdagoger får till sina förskolebarn. För, nej, pedagoger är inga robotar som tar hand om barnen - det sker en en anknytning där också! Här i området är vi utbildade inom och jobbar vi enl ICDP: http://www.icdp.se/

Sen är jag av den åsikten att man får se till hur barnet fungerar. I ettårsåldern är barnet ofta raka motsatsen till hur det var i den nyss passerade separationsfasen i 8-9-månadersåldern. Vänder sig utåt, mot världen, tar emot det man erbjuder av världen med öppna armar och ett glatt leende. Därför går det också ofta väldigt lätt att skola in ettåringar. De tycker förskolan är ett tivoli och etablerar snabbt kontakt och en relation med de vuxna där. Som sedan byggs på om allt fortgår positivt.
Därmed inte sagt att alla ettåringar ska börja förskolan, att det alltid går bra att skola in små barn eller att de ska vara där 6-18 varje dag.

Nej, det finns mycket som kan göras bättre.
Men mycket ÄR bra också.

Jag tror inte att förskolan är en så stor bov i det dramat som du vill låta påskina.
Jag tror snarare det beror på ett större fokus och uppmäksammande och en mer utvecklad diagnosticering kring barns ohälsa nu än förut.