En lugn och stabil klippa till förälder?

Oj, det där är svårt, eftersom man har så olika temperament. Det enda jag kommer på är kanske att försöka sätta sig in i barnens utveckling och tankegångar. Om en 2-åring t ex kastar en leksaksbil i golvet, så kan man tolka det på olika sätt. Om du då tolkar det som att 2-åringen vill jäklas med dig och kastar bilen för att göra livet surt för dig, då blir du förstås arg. Om du tolkar det som att 2-åringen är besviken och arg för att bilen inte beter sig som han tänkt, och kastar bilen för att han inte kan behärska sig, då kanske du mer känner att du vill hjälpa honom att sätta ord på känslorna och visa andra sätt att få ut sin frustration.
En annan viktig sak är planering. Om du känner dig stressad och tycker att du inte hinner med, så är det lättare att bli arg i onödan. Har man en planering att utgå i från, med reservplaner för olika situationer, så har du kontroll - vilket leder till lugn ...

Tack lövet, det är bra idéer. Planering och organisation är ju faktiskt a och o, det har du rätt i och det kan dessutom rädda förvånansvärt många situationer.

När jag läser vad vi har skrivit slår det mig faktiskt att mitt stora problem faktiskt inte är att behärska mig så mycket med barnen. Det klarar jag nog något så när i alla fall. Problemet är nog att jag dels kan skälla på min man när jag egentligen blir irriterad på barnen (hmm) och dels irriterar jag mig på min man när han surar eller klagar på något. Då skäller jag på honom och de små hör detta.

Usch, jag får väl börja med djupandning eller något?