Har ni tackat nej till ett barn ni fått förfrågan om?

har inga adopterade barn utan två biologiska. men tycker att din fråga klingar falskt.
om man ska adoptera så gör man väl det av en anledning? att man inte kan få egna barn.

har det gått så långt ska du väl vara tacksam att du blivit erbjuden ett barn, inte alla som blir det. pga olika anledningar. ett par vänner till mig blev inte godkända pga att dom hade för dålig ekonomi. men dom skulle bli världens bästa föräldrar, men nu får dom alltså inte ens chansen.

och vad är det som säger att biologiska barn är "felfria" det finns väl sjukdomar och övrigt som dom kan åka på. vad gör man som förälder då? säger "nej tack" och åker hem utan barn och försöker igen för att se om man har bättre tur nästa gång????

nä, var tacksam att du blivit erbjuden ett barn. sjuka barn behöver väl också kärlek eller hur???

Nej men hallå, inte kan man väl döma så!!! Man har väl ändå en bild om hur det kommer att bli som en familj och som föräldrar. Jag tror inte så många inbegriper grava störningar och kanske missbildningar i den bilden (obs, ingen värdering i dessa handikapp och jag ser verkligen inte ner på familjer som adopterar dessa barn!!!). Man vill ju leva ett normalt familjeliv. Att ta ställning till sn är en svår balansgång. Skulle DU (ovan), om det var möjligt, kunna kryssa i att du skulle ta hand om ett svårt handikappat barn och alltså då inte ha möjlighet att föda ett friskt barn? Troligtvis inte...

TS, det måste vara ett mycket jobbigt beslut. Vi har inte varit där själva (vi fick tack och lov bb på ett friskt barn så vi slapp ta ställning) men försök att tänka rationellt. Vad vill du ha ut av ett liv med barn? Det är en hemsk tanke men ibland måste man faktiskt få vara egoistisk...

Ni har en svår situation, ni längtar efter ett barn och har kanske tagit ställning till en del sn men nu blivit tillfrågade om ett barn med fler och svårare sn än ni tänkt er. Det är något av det svåraste som finns att välja att tacka nej till ett barn och ofta har man dåligt samvete och undrar för alltid hur det gick för barnet. Ni kan inte tacka ja för att ni känner er skyldiga att göra det utan tackar ni ja måste ni känna efter så att ni verkligen klarar att ta hand om detta barn. Att ta emot ett barn innebär att man gör det med hela hjärtat, barnet blir ert för all framtid. Har ni möjlighet att diskutera med en läkare som kanske kan ge er en bild av skadorna utan att blanda in sina känslor i det så kanske ni kan få en bild av hur livet kan komma att bli tillsammans med detta barnet.
Lycka till hur ni än väljer att göra!

Ja, vi tackade nej till ett barn efter samråd med en läkare som pekade på flera punkter som tillsammans tydde på en allvarligare sjukdom än vad vi angett att vi var beredda på. Det var hemskt att tacka nej och jag trodde det aldrig om oss. Men det kändes inte rätt. Då. Vi fick en förfrågan senare och det är nu vårt underbara barn - med ett sn vi var beredda på.

Jag tänker nån gång ibland på det andra barnet och hoppas att det fick komma till en familj som var mer beredda än vi var. Helt klart finns tankarna på att vi "svek" det barnet. Men när man får samtalet så ska det kännas rätt, man ska välkomna barnet i hjärtat och förbereda sig - inte gå med en oro i kroppen.

Jag har inte adopterat. Men jag förstår att ni är tveksamma. Många gravida idag gör ju Kubtest och väljer att göra abort om det hittar någon avvikelse. Vad är skillnaden mellan det och att säga nej till en adoption. Ingen enligt mig. Lycka till i ert beslut!

#6
Fast skillnaden är att barnet redan finns för adoption och kanske inte får nya föräldrar utan får stanna på instution hela livet, barnhem är inget hem för barn.
Men helt klart är det svåra beslut.

Bortse från det första inlägget, TS, det är tydligt att personen i fråga inte vet något om adoption!

Jag förstår verkligen hur du känner och man måste följa sitt hjärta. Det är så både utredare och organisation vill att man ska tänka såsom du resonerar. Vi har själva varit i den situationen som ni är i nu, där vi fick en indirekt förfrågan om ett barn med ett stort särskilt behov och där vi kände tveksamheter kring vår förmåga inför just detta SN.

Jag tog det väldigt hårt att behöva tacka nej till det barnet, jag var redan förälskad i fotot. och jag såg oss tre tillsammans. Vi var också öppna för SN men just detta kände vi var "fel" för oss och det måste man lyssna till. Det visade sig sedan att barnet fick komma till en familj som hade erfarenheter (en av föräldrarna hade samma "SN" och de pratade också barnets ursprungsspråk vilket var toppen då barnet var äldre och hade ett fullt språk.

Man är skyldig barnet att man är påläst och har självförtroendet och resurserna att ta hand om barnet, det har redan varit med om tillräckligt och därför är det viktigt att man känner att detta kan vi klara av.

Jag adopterar för att få egna barn!! Och vi är många som är öppna för sn! Känner man att man inte klarar av ett visst sn ska man väl ge barnet chans till en bättre start i livet? Jag har inte tackat nej till något barn däremot har jag begränsat vilka sn jag är öppen för.

Okunnigt inlägg från din sida