Trotsig 2,5-åring - råd tack!

Välkommen till verkligheten! Det kanske inte är någon tröst, men alla går igenom denna period.

Det där med att bära henne skrikandes under armen kan du nog behöva göra några gånger. Barn har en stark vilja och i den här åldern provar dom hur långt dom kommer med den.

Det låter som om du gör allt RÄTT!
Barn är inte alltid roliga och troligtvis kommer hon hålla på ett tag till.
Den enda tröst jag kan ge, är att det kommer bli bättre.
Ju mer konsekvent man är, dessto kortare tid brukar trots-åldern sitta i som värst.

hej! samma samma här.. min dotter är född okt 06 och har även en liten som kom mars 09-
nattning och städa på rummet är lite A & O här hemma numera :S
funderar på om det är det att hon blivit stora syster som är "problemet"?
kan inte minnas att hon var så här "arg" tidigare.. hur har det varit för dig?

Trotsåldern innebär en hel del fajter tyvärr. För min del drar jag ner på en massa krav och inriktar mig enbart på sådana fajter som inte går att undvika. Det är standard att barnet absolut inte vill följa med när man ska gå, och ju mer angelägen man är själv, desto mer vägrar barnet. Förberedelser underlättar. Förbered middagen innan ni går, ta med något litet mellanmål och kanske en vagn för att slippa bära en vrålande unge hela vägen hem. Muta inte och hota inte, för då blir det bara värre. För en del barn funkar det bra om man säger att "Nu ska vi gå till ... och göra ..." i stället för "Nu ska vi gå härifrån".

Att förstärka det positiva beteendet som du gör, kan ha motsatt effekt på ett barn i trotsåldern. Hon kan ge sig katten på att absolut inte upprepa det beteende hon fått beröm för! Däremot kanske det går att förstärka beteendet på ett annat sätt, om du säger "Vad bra att vi kom i väg så fort! Nu hinner vi göra ...". Då uppfattar hon det inte som att du är nöjd med hennes beteende, utan hon uppfattar att det finns fördelar med att komma på direkten.

Tack för inlägg, ja det är väl så det är bara. Hon har en stark vilja, och det är väl något positivt i sig också.

Annelies - ja, vi har precis samma ålder på våra barn. Ilskan går inte ut över lillasyster, men över oss föräldrar. Men hon var faktiskt såhär redan innan syster kom. Hon har alltid haft en stark vilja. Hon testar gränser hela tiden. Märker dock att fasta rutiner gör henne tryggare. Att t ex pallen i hallen står på samma plats varje morgon, och där ska hon sitta och ta på skorna, allt i en viss ordning. Det gör nog även mig som mamma lite tryggare, jag blir mer bestämd. "Nu gör vi såhär, eller hur? Det gör vi alltid." Försöker få henne att samarbeta, att vi är ett team. Ibland kan det funka och det är stor lycka!!

Danitrass - Bra tips kring bekräftelse. Gärna mer! Vill ju egetnligen undvika ordet "duktig flicka". Hon ska inte behöva sukta efter beröm senare i livet (som jag själv gör) utan vara trygg i sig själv och att det hon gör duger och är bra.

Svar till happy72:

Först och främst vill jag säga att självklart ska du berömma din dotter! Beröm och bekräftelse är samma sak, att särskilja det är nonsens.

Det som är viktigt nu i din dotters "trotsperiod" är att du har tålamod och hög toleransnivå, och det verkar du ju har på din beskrivning av er situation. Men ställ inte ultimatum eller belöna henne, det är för svårt i den där åldern. Det kan man göra först i 5-6 årsåldern. Fasta rutiner är viktigt och får henne att känna sig trygg i hennes nu kaotiska inre. Trotset handlar om att hon inom sig känner kaos och frustration över upptäckten att hon inte kan påverka omgivningen helt och hållet med sin vilja, vilket hon trott och upplevt sig kunna hittills. Att trotsa är på så sätt ett viktigt steg i utvecklingen mot självständighet. Att bli arg tillbaka är därför inte bra, det skapar otrygghet. Men samtidigt ska du komma ihåg att det är mänskligt att det blir så ibland (ibland kanske till och med ofta), kanske för att du är stressad osv. Din dotter blir inte otrygg av det. Det är konstant bemötande av trotset med egen ilska som skapar otrygghet.

Tack Birgitta och Danitrass, ska smälta era goda råd! Godnatt!

happy72-
nej här är lillasyster jätte fin o hon vill gärna hålla o gulla med henne :)
det är vi föräldrar som är i siktet :P
vi stör då hon leker för att tex maten är klar eller vi ska åka på dagis osv..
förösker köra med samma sak varje dag men ah..
hon hade en stark vilja redan innan men efter att lillan kom så har hon fått lite lösare tyglar så att säga :S
tror att det enda man kan göra är o bita ihop o hoppas att det går över snart..
en skrikande unge under armen har ALLA haft nån gång :P
försöker köra med att "skriker man får mamma ont i öronen" osv osv

Din dotter börjar att bli en stor tjej & har blivit storasyster!
Mkt som händer i hennes liv...
Trots är jobbigt & som förälder så förstår man sig sällan på dessa utbrott!
Men det är naturligt för hon testar sig fram...
Låter du henne "vinna" så vet hon det, spinner på & då blir det värre, tro mig =)
Jag jobbar på förskola & har själv barn.
Mitt tips är att vara hård men rättvis.
Förklara alltid med ord & till slut så förstår hon & då kan ni kommunicera till slut!
Trots kommer man aldrig ifrån, det är så barn växer & lär sig =)
Var konsekvent & stärk hennes självkänsla med småsaker såsom att hjälpa till i hemmet (hämta saker, baka, laga mat, byta blöja osv).
Det gör att hon känner sig stor & duktig!
Men glöm inte att låta henne vara en liten flicka emellanåt =)
Jag själv har alltid låtit min son ha 2 vägar att välja.
Fortsätta & trotsa & vara allmänt jobbig & göra dagen/kvällen tråkig elr att berätta varför han är som han är, lösa det, prata om det & bli vänner!
Idag är han 7 år & visst kommer det fram då & då de små hornen men nu så kan vi kommunicera.
Ibland får jag låta honom vara arg en stund men sedan så pratar vi om det.
Jag brukar även att ha kvalitetstid med enbart honom då lillan sover så det känns som förut då han hade ensam nr: 1 plats =)
Lycka till & håll ut!
Det går över =)

Frukt är verkligen en fantastisk grej vid dagishämtning! Det har räddat rätt många situationer för oss. Ett ynka päron kan vara skillnaden mellan glad unge och världens undergång.
Ta med en banan till dig med!

Min bonus var ett väldigt "snällt" barn fram till 2½år ungefär, då han upptäckte det där med egen vilja. Cool pryl, klart man vill använda den JÄMT då! Jag försöker se det som en stor förälskelse i Den Egna Viljan snarare än trots, det hjälper mig att behålla förståndet...

Vi måste ha klara gränser uppsatta för allt. "Du får åka FEM gånger i rutschkanan, sen går vi hem!" med nedräkning för varje gång brukar funka betydligt bättre än att bara säga att nä, nu måste vi hem och laga mat! Vid aktiviteter hemma använder vi ofta äggklockan. Han får vara med och dra upp den och vet att det är dags att avbryta bad/spel/tv-tittande när den ringer. För det mesta brukar jag ställa klockan med lite marginal för att avrunda lite.

2-valsmetoden funkade fram till 3år ungefär (han är 4 nu). Sen började han propsa på att lägga till egna val och bete sig som att världen går under om han inte får som han vill. "En annan gång..." brukar funka att lirka med. Och faktiskt se till att det BLIR en annan gång rätt snart.

Det som ändå rent generellt funkat bäst i trots-perioder likaväl som därimellan är att förbereda. Tjata, tjata och tjata om hur man ska göra och vad som händer. De gånger allt kraschar är när jag och sambon slarvat med att vara tydliga, raka och konsekventa. Säger man på morgonen att idag när jag hämtar dig hinner vi inte stanna och leka utan ska hem och laga mat direkt så brukar det funka. Blir det ändå bråk och skrik så är det bara att upprepa. "Men vi sa ju det redan imorse, eller hur? Vi går till parken imorgon/en annan dag".

Sen är min bonus rätt skön på det sättet att han - antagligen för att jag är likadan - rätt tidigt lärde sig det där med blodsockrets inverkan. Han kan själv stanna upp och konstatera att "jag är lite hungrig och grinig nu". Det tar liksom udden av utbrottet och vi konstaterar att det nog är bäst att vi fixar lite käk så att vi blir glada och mätta istället. =)
Det är dock ingen idé att börja med att påpeka det när personen ÄR hungrig och grinig (vilket min sambo fortfarande inte lärt sig trots att jag är nära att bita huvudet av honom varje gång han surt säger åt mig att äta nåt), men prata om det när ni har ätit (om hon nu ÄR gladare mätt?) och skratta lite åt hur tokigt allt kan bli bara för att man är hungrig...

I den åldern började vi räkna med vår son. Du får sitta kvar i helikoptern tills jag räknat till 10 sen måste vi gå. Funkade jättebra! De gånger de inte funkade bra bars han skrikande därifrån o sen pratade vi om det. Hur mycket trevligare det är när han följer med direkt. Nu ber han ibland om att vi ska räkna...Bara ett tips!
Du verkar förresten göra allt "rätt". Det är en tuff ålder!
Lycka till!

TACK för bra tips! Det där med nedräkning och äggklocka ska jag testa redan imorgon.