Har lite erfarenhet av det ni går igenom.
Men måste säga att det är så oerhört svårt hur man ska göra för att det ska bli rätt.
MEN, du verkar värkligen kämpa för det hela :)
Det ska du veta är guld värt, även om det säkert inte känns så ibland.
Jag vet precis hur du känner, den smärtsamma känsla av maktlöshet & att se den man älskar så lessen & inte själv kunna göra något, fast man försöker så.
Jag känner ibland lust att skricka på mor & barn att man kan inte såra någon på det sättet, specielt barnet.
Få barnet att förstå vad dom mister med tanke på tid dom inte får med nära & kära.
& för vad?
(Skulle aldrig göra det, utan bara en känsla när inget funkar)
Samtidigt som du säger, man bara vill förtränga allt & få ro & känna trygghet & vetskap om vad framtiden komer med.
För det är en ovisshet & smärtsamma känslor & besvikelser gång på gång när man blir avvisad.
Familjerådgivning?
Eller en skolpsykolog eller något, pojken behöver nog råd & stöd.
Som är oberoende av er vuxna, som gör att han kan känna sig skuldfri & få styrka i det han vill.
För jag tror absolut inte han inte vill träffa er igentligen, under de omständigheter ni skrivit.