problem...

Orkade inte läsa hela inlägget. Men nästan.

Det känns som att det har gått ALDELES för fort för alla er. Inte så konstigt att femåringen trotsar när ingen förberett henne på detta. Och inte konstigt att du blir helt trött på alla. Jag tycker faktiskt att de ska flytta ut och att ni ska börja från början. Planera ordentligt för att flytta ihop. Prata om alla problemen när allt lugnat sig. Har man tre småbarn tillsammans måste man nog gå den långsamma vägen. Är ni säkra på att ni vill vara tillsammans resten av livet så är ju ett halvår-år på skilda håll ingenting.

Det enda jag kan komma på förutom att flytta isär är att sätta sig ner och hålla familjeråd. Hur ska vi får detta att fungera? Och absolut inte flytta till något hus innan ni vet vad ni vill ha och var. Sakta ner, sakta ner...

Jag tycker det känns lite som att din man känner att han kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan samtidigt som han försöker skapa en framtiden som skulle fungera bättre än vardagen gör nu. Det gör att han handlar utan att tänka. Han handlar som att det finns två familjer i lägenheten, hans och din. Men kanske märker han det inte. Eftersom han är så fokuserad på att bara få allt att flyta.
Jag menar alltså att även om hans handlingar sårar dig så kanske han har svårt att se det eftersom han är så stressad. Jag kan förstå er båda.
Men det är just därför som ni måste backa och börja om från början. Varför kan inte han hyra den där 4:an som han gillade och så ligger på rätt ställe. Och du stanna kvar hos dig. Sedan kan ni börja pussla ihop ert liv. Det känns som att du är livrädd för att gå tillbaka. Det förstår jag, det är inte många som först flytta ihop och sedan isär utan att göra slut. Men försök att se detta på lite längre perspektiv. I längden är det det snabbaste sättet för er att få allt att fungera, tror jag.