problem...
Jag träffade en man som är 15 år äldre än mig. Han har två barn 5 och 8 år. Jag har en son på 2år.
Allt gick från 0-100 på en dag typ när vi väl blev tillsammans. Han var gift då. Gjorde först slut. Sedan en dag ringde han å sa att han skulle ändå lämna frun å allt. Han flyttade in hos mig samma kväll. Veckan efter flyttade hans barn oxå in. De bor hos oss halvtid. jag har min son halvtid.
Vi har några lite problem.
Tjejen som är 5 är ett problem. Hon är aldrig tyst eller still. Ska alltid ha all uppmärksamhet. Min son får aldrig röra hennes saker, gå in i hennes rum eller gå i närheten av henne. Då skriker hon. Oftast AJ, även om han inte ens nuddat henne. Han tycker om henne, och är en väldigt glad, men busig kille. Han försöker ofta krama henne. men är som många 2åringar lite för hårdhänt. Han drar henne ibland i håret iof...
Hon leker med hans saker. Och det säger jag absolut inget om. Så är det ju i en familj. Men ingen får röra hennes.
Pappan gör inget åt detta. Hon får hålla på som hon vill. Alltid bestämma. De två barnen kommer alltid först. Sedan han, sedan Vincent och jag. jag hinner knappt sitta om dagarna eftersom jag får springa runt och hålla koll på min son så han inte går i närheten och gör så hon skriker eller så. Tvn kommer jag aldrig åt eftersom de alltid kollar på barnprogram eller nå. Det jag vill se spelar jag in och kollar på de få stunder ingen annan är hemma.
Vi bor i lägenhet på andra sidan stan motför radhuset deras mamma bor. Långt till skola och dagis. Så pappan har bestämt att vi ska leta boende där i det området, så de har gångavstånd till skolan. Varför ändra något. Inget alls ska helst ändras. Förutom frun då.. Det är ett stort problem. De anpassar sig inte alls till något. Det är jag som får göra det. De flyttade in i min lägenhet och tog över allt. Det är en stor omställning för mig och min son oxå. Hans pappa flyttade ut inte alltför länge innan den nya flyttade in. De nya barnen tog över hans rum. Och han blir ofta undanknuffad. Vilket jag tycker känns hemskt.
När barnen är här och lediga så ska de sysselsättas hela tiden. De kan aldrig göra något själva. De har ju inga kompisar här.
Vi bestämmer inga saker tillsammans känns det som. De tre bestämmer vad de ska göra. Sedan om vi vill och har tur så får vi hänga på. Jag och mannen hinner inte umgås alls. Har knappt pratat med han på en tid tror jag. Stort problem! Barnen är alltid med, och försöker jag prata så hinner jag bara tre ord så blir jag avbruten och han går iväg med barnen och gör något annat.
Alla måste ju få lika mycket plats i en familj. Alla måste anpassa sig lika mycket.
Dottern måste lära sig att dela med sig, och samsas med andra. Hon är ju van å vara minst. Att alla andra anpassar sig för henne. Nu är det inte så längre.
Vi har inte som typ alla andra par, fått någon tid själva. Vi kastades rakt in i vardagen. Har inte ens varit ut och ätit middag med min sambo. Ingen kväll bara för oss själva.
Han visar ingen ömhet inför andra.
Han vägrar gå in på vissa ställen eftersom någon som jobbar där känner hans exfru. Jag vill inte behöva anpassa mig efter henne hela livet. inte på det sättet. hon kommer ju alltid vara med. Det har jag inga problem med. Men hon ska inte bestämma över vilka affärer vi kan handla i.
Några dgar nu så han jag inte fått någon kontakt alls med han. Han säger inget. Han rör mig inte. Det känns inte bra alls.
Han har sagt tidigare att det går i vågor. Ibland kommer han i svackor. Han sa förra veckan att denna vecka kanske skulle bli en sån, eftersom barnen är här hela veckan. Han är ledig.
Efter det har han inte sagt något.
Det känns som om vi behöver sätta oss ner och prata ut om allt. Och det vill jag göra. men när!?!
Jag hoppas han oxå fattar att det är det vi behöver.
Jag älskar denna man. Jag är beredd å kämpa. Vi visste att det skulle bli tufft. Hade jag inte känt så starkt hade jag nog gett upp. Aldrig känt såhär.
Jag tycker om hans barn oxå. Å ibland funkar det jättebra.
ibland gör vi saker tillsammans. Och alla är närvarande. Men eftersom jag nu känner att sambon inte riktigt är här. Då blir allt jobbigare.
Å dagar man inte har all energi man behöver så kan det bli jobbigt. Speciellt inte om man inte kan hjälpas åt med allt. Så är det. Man har såklart bra och dåliga dagar. men...
Vet inte riktigt vad jag ska göra
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-06-16 17:23
bonusbarnen säger de trivs bra hos oss. och vi kommer bra överens. De föredrar inte mamman före oss eller tvärtom. de har anpassat sig bra så.
Sambon funkar jättebra med min son.
Å stora killen på 8 är inga problem heller. han saknar mest kompisarna när han är här.
Om någon frågar mig hur många barn jag har svarar jag 3. Trots vi bara bott ihop sedan slutet av mars. Vet inte vad han svarar.. inte frågat.
Känner väl som så att vi vuxna borde stå över barnen och kunna bestämma och kunna få sitta själva och prata över en kopp kaffe eller liknande... men det går inte.. Vuxna bestämmer, barnen får anpassa sig efter det. Så är jag uppvuxen iaf..