När natten inte räcker till...

Antingen har du brist på någon eller så genomgår du en depression. Svårt att veta, vet inte hur du lever osv. Men få och kolla !

Det låter som depression... Ta kontakt med VC och få hjälp. SAmtals hjälp så du kan reda ut vad det är som gör dig deprimerad och kanske sömntablett om du inte kan sova. Förstod inte riktigt om du sover på nätterna eller inte...
HAr du barn? I så fall tycker jag du ska lämna iväg dem någon natt så du får komma i kapp och bara vara dig själv.

Jag har mått så här i ca 10 år. Det suger verkligen att aldrig orka göra något utan att nästan svimma efteråt. Den svåra tröttheten blir som ett handikapp. Jag har varit deprimerad i perioder, även djupt deprimerad. Tror dock att det är tröttheten som gör mig deprimerad (pga att jag itne kan leva mitt liv som jag vill, dvs isoleringen som tröttheten i perioder innebär) och inte, som många terapeuter trott, depressionen som gör mig trött.

Jag har börjat misstänka att jag kanske lider av kronisk trötthets syndrom. Jag läste om det på nätet och kände igen mig i så mycket. Men det känns ju som en "inbillningssjukdom" eller "påhittad sjukdom" Jag skäms så mycket och har inte vågat ta upp det här med någon läkare.

Allt jag vill är att bli tillräckligt pigg för att klara av att studera och senare arbeta. Jag har varit sjukskriven i många år. Jag vill inte vara det, men har inte haft särskilt stort val i detta fall

Det finns något som heter asteno emotionellt syndrom.
Kallas med andra ord för mental trötthet eller hjärntrötthet. Är en form av utbrändhet...

Asteno Asteno-Emotionellt syndrom
Koncentrationssvår.
Samtal, läsa, TV
Psykisk uttröttbarhet
(?hjärntrötthet?)
Minnesvårigheter
Närminnet, misstag,
komihåglappar, tjata om
Tanketröghet
?Bomull, sirap i huvudet?
Irritabilitet/aggressivitet
Verbalt/handgripligen
Stresskänslighet
Oro inför ovana situationer
Ljudkänslighet
Öronproppar, sänk TV:n
Affektiv känslighet
Blödighet (SSRI)
Ljuskänslighet
Solglasögon, dra för
gardiner

Kan det vara något sånt du drabbats av? Jag har det själv...
Inget som syns utåt... men påverkar allt man gör...
Det du beskriver skulle lika gärna kunna vara min vardag...

Om det är nåt sånt du har så kan jag trösta dig med att det går över...
Man måste se sina begränsningar, dra ned på stressen och inte pressa sig själv. Man blir bra, men det kan ta tid...
Viktigast av allt är att man får förståelse från sin omgivning och att man lär sig att säga nej och ta pauser när man behöver...

Jo, jag sover på nätterna utan problem. Men jag blir aldrig utvilad.

Jag vill aldrig mer gå i terapi. Jag började gå hos en terapeut i vintras, men hon höll nästan på att knäcka mig totalt med sitt tillvägagångssätt. Jag har fortfarande inte återhämtat mig riktigt efter de besöken. Tror jag blev lite skadad för livet efter att ha gått där... Så, terapeuter och psykologer orkar jag inte med just nu.

"Asteno Asteno-Emotionellt syndrom" Det har jag inte hört talas om någongång tidigare. Hur länge har du haft detta? Visar läkare och din omgivning förståelse för detta?

Hur gick det till när du fick din diagnos?

Jag fick diagnosen asteno emotionellt syndrom efter 1½ års utredningar av psykiatriker, nevrolog, nevro-psykolog och en massa andra läkare...

Vad jag har förstått så kan det ta allt från några månader till en massa år innan man blir helt återställd men enligt läkarna blir man återställd, nån gång...

För mig blev det en lättnad att äntligen få en diagnos och inte bli nedvärderad av läkarna längre.
Psykiatriker och psykolog hittade inget... Läkarna trott att det är psykiskt...
Deppression, sa de. Inte alls sa psykiatriker och psykolog...

Asteno emotionellt syndrom är inte någon psykisk sjukdom. Men eftersom den inte heller är en fysisk så ligger den ändå under de psykiska...
Men man är inte knäpp.... Även om det känns som om alla tror det...

Du har ju fått trassla med läkare betydligt längre än vad jag har...
Känner igen det där med att tröttheten gör en nedstämd och inte tvärtom...

Har varit trött i många år... drabbades av en massa småinfektioner jämnt...
Men det var först när jag åkte på en sköldkörtelsjukdom som jag krashade...
Alla trodde först att mina symtom hängde ihop med den... Men när den blev bättre kvarstod symtomen och de fick börja utreda vidare...
Det har gjorts en massa olika utredningar, men de har inte påvisat nåt...
Så till slut när de inte hittade nåt så började de fundera på den här diagnosen...
Det finns inga direkta utredningar som kan visa att det är det.... Det blir mer som en uteslutningsdiagnos...
Men efter att läkarna började prata om den så började jag själv söka fakta om det och insåg att det stämde...
Beskrivnigar av symtom, m.m. Allt stämde...

De läkare som kan nåt om det visar förståelse... men alla är inte helt insatta i vad det är...
Min familj gör sitt bästa liksom mina vänner... Men det är svårt för dem med... Det är ju inget som syns utåt... På så sätt hade det varit lättare att bryta ett ben eller nåt... Det hade ju i alla fall synts utåt...

Försäkringskassan var förstående i början... Jag var rätt dålig så det var inget snack om sjukskrivningen... Men nu när dagarna börjar sina och jag äntligen fått en diagnos så har de ingen förståelse alls... De vet inte ens vad diagnosen står för...