Kan man bota en känsla av utanförskap?

puffar

Kan inte svara på din fråga. Kan bara säga att jag känner EXAKT samma sak. Har inte kunnat sätta ord på min olustkännsla tidigare, men de du beskriver är på pricken... Hoppas någon annan har svar.

Det är inte ovanligt att människor känner sig annorlunda och att man känner att man inte passar in i sammanhanget. Men det är ju så olika gradnivåer. Det du beskriver låter som att det är på en lite djupare nivå. Du borde kanske söka tid hos någon terapeut, eller liknande, för att få proffesionell respons.

Det jag kan säga är att jag gått en utbildning där vi fick känna på lite terapeutiska situationer, och därmed ta del av varandras uppväxter och liknande. Det var tufft! För många var det tufft att öppna sig inför andra. Men det vi pratade om bland annat var just det att känslan av att vara annorlunda och inte passa in är väldigt vanlig, men inte så många pratar om det (kanske mycket därför att man som whisperer inte kan sätta ord på det). Jag vet inte riktigt hur man kan bota det, men jag tror att man måste ta hjälp av någon utomstående i nåt organiserat. Bara det att få höra hur många det var som kände så här gjorde att man fattade hur lika vi människor egentligen är.

När jag läser vad du skriver blir jag gråtfärdig eftersom det finns fler än jag som känner så. Jag passar aldrig in. det är inget direkt fel på mig, jag har utbildning, bra jobb, man barn, ser ganska OK ut men har inga när a relationer men någon utom familjen. jag trivs inte påjjobbet, många hälsar inte på mig, frågar kollegorna om de vill äta lunch men inte mig. Jag har ingen riktigt nära vän. Grannarna hälsar kanppt. Jag är noga med att hälsa och att titta alla i ögonen när jag pratar men det känns som att alla tycker att jag är för tråkig. Till och med min man. Han ringer aldrig och fråga om vi ska äta lunch eller gå på bio eller något, trots at jag har sagt att det är viktigt för mig. Jag orkar inte kämpa så här längre, hur jag än kämpar så får jag inga vänner, ingen tycker om mig. En del blir direkt fientliga och kan säga elaka saker helt utan anledning. Någon dag när barnen har blivti stora kommer jag att flytta till någon karibisk ö och driva ett pensionat själv. Jag mår hellre dåligt i solen. Jag har inte gått till psykolog eftersom det är så otroligt dyrt, har inte råd

Du skriver att du har en känsla av att inte duga, kan det vara självkänslan som spökar?

Min självkänsla är nästan lika med noll o det gör att jag inte kan koppla/slappna av bland folk. Det gör att jag känner mig utanför, i nästan alla situationer. Resultatet är att jag trivs bäst i mitt eget sällskap. Då kan jag slappna av o vara mig själv.

Förslag. KBT. Jobba med tankebanor.

Anonym (jag också): Jag kommer gärna och bor på ditt pensionat:)
Det du skriver gör mig ledsen. Låter som att du har en hel del konstiga människor omkring dig och din man har nog inte riktigt förstått hur du känner. Tala med honom igen.
De människor du beskriver låter inte som några jag skulle vilja ha som vänner. Lägg ingen energi på dem.
Kram

Jag kan också ha en diffus känsla av att inte höra till.... Att jag liksom är "fel"! Samtidigt så har jag bra relationer på jobbet och hemma. Mina gamla nära vänner träffar jag inte längre, vi växte liksom i sär.... Men vi har väl lite parumgänge och det är nog ingen av dem som inte gillar mig men... Nä, jag är itne som andra, vågar inte saker som andra, är inte så bra som andra... Så vi är fler...

Tack, vad gulliga ni är! Ja det verkar som att vi är fler. Vi bor tyvärr i ett område där alla tävlar väldigt mycket (dyraste bilen, finaste hemmet, finaste trädgården, flest coolaste utlandsresor, flest vänner mm) Tyvärr är inte vi så jag och min man fast det är inte lätt. Det är lite falskt. Jag vill flytta och vi kommer väl att göra det om ett par år. För att passa in så ska man nog vara lite bitchig känns det som. Men jag vill inte vara det. Varför är det inte coolt att vara snäll?

Känner precis som du ts.. Jag själv har varit här framför datorn och bara tyckt synd om mig själv gråtit hela kvällen för jag känner mig ensam och utanför tänker att alla andra just nu är ute och har kul med nära vänner. tänker som du att man ska behöva vara bitchig för att passa in,, hmm jaa själv vill haa snälla vänner inte bitchiga.

Här är en till, men jag har även andra symtom som gör att jag misstänker borderline, som okontrollerbar ilska och svart-vitt-tänkande MEN jag känner ofta att jag måste anstränga mig mer än alla andra för att "passa in", vara roligare än andra, smartare än andra, och alltid ett andrahandsval i de flesta sammanhang. Har börjat tänka att det måste vara mig det är fel på eftersom känslan aldrig slår fel i jobb och umngänges-sammanhang...