Är det bara jag som blir provocerad?

Du får samma svar som "anonym mor": Med risk för att låta som ett dagisbarn: Det var inte jag som började! Som jag skrivit innan så kan jag utan problem förstå att man sörjer ett missfall och jag har stöttat vänner igenom det utan att ens tänka tanken att jämföra varken sorg eller förlust. Det är först när de börjar komma med jämförelser som jag inte kan låta bli att bli både arg, ledsen och provocerad. Om du inte kan förstå det, så må så vara.

Trollet Ludenben skrev 2009-07-31 20:24:15 följande: Jo, jag vet hur man kan känna efter missfall. Jag vet hur stor sorgen kan vara och vilka uttryck den kan ta eftersom jag upplevt tidiga förluster (MF, MA, X blandat) ett antal gånger... 6 närmare bestämt. Oerhört jobbigt eftersom jag dessutom har svårt för att få barn och måste gå via IVF. Men tidiga förluster är fortfarande inte barn. Helt enkelt därför att ett barn kan man ta på. Hålla i sin famn. Pussa på. Snusa på. Ge ett bad. Det kan man inte med ett TIDIGT missfall. Däri ligger skillnaden. Därmed är än en gång INTE sagt att den ena "får" sörja mer än den andra. För att dra en dålig parallel (eller två)... Om jag upplever det som att jag bor i ett slott och bestämt hävdar att jag bor i ett slott när det egentligen handlar om en 3:a på nedre botten i ett hyreshus, är det inte att ljuga då ? Om jag går till polisen och hävdar att jag blivit våldtagen eftersom jag upplevde det som en våldtäkt när fullgubben i baren smiskade till mig på häcken, är det inte att ljuga då ? Våra ord förlorar sin innebörd och kraft när de missbrukas och utnyttjas i situationer där de inte hör hemma.

Om man drar yttligare detta lite längre då?? De som tycker det är lika att förlora ett barn som TS barn var (6 månader) med ett barn i magen v 12. Har ni barn sedan innan?? Gud förbjudet att skriva detta men om ni har det: tror ni sorgen skulle vara densamma??? (känns obekvämt att skriva det)

Det handlar inte bara om sorg utan känslan. Jag blir fruktansvärt ledsen om någon säger till mig att de förstår min sorg där deras katt försvinner. Jag förstå att det finns en otrolig sorg i bortgången men känslan mellan mamma o barn finns inte mellan människa o katt ex. (o jo, jag har fått den kommentaren)

"Min pappa är starkare än din pappa." Vad spelar det för roll om någon anser att deras sorg är större eller likvärdig med din? Känner man verkligen behovet av att mäta sorg så kanske det är dags att uppsöka hjälp? Varför låter du dig provoceras TS? Man blir ledsen av många saker här i livet men man kan väl faan inte förvänta sig att någon annan ska veta hur just din sorg känns som? Löjligt.

Jedi: Men hur ska någon någon kunna veta hur sorgen känns för den andre individen? Man kan ju inte fridlysa jämförelser för de som förlorat sina barn efter födelse, det är väl bara att inse att alla är olika. Och sorg inte går att mätas - åt varken det ena eller det andra hållet.