Är det bara jag som blir provocerad?
babybaby skrev 2009-06-23 10:05:13 följande:
Varför skriver "alla" i anonyma namn, kan man inte stå för vad man säger?
Inlägg från: Anonym (anonym)
|
-
kan man inte få bestämma själv om man vill vara anonym eller inte??? -
jag tycker så här. Den dagen man kan rädda ett barn med eller utan hjälp så är man en mamma/änglamammaminnapinna skrev 2009-06-23 10:10:10 följande:men jag undrar en sak: när är man änglamamma egentligen? Inte när man får missfall i vecka 6, men om barnet dör i magen i vecka 38? Var går gränsen?
-
minnapinna skrev 2009-06-23 10:16:55 följande:Anonym (anonym) skrev 2009-06-23 10:12:34 följande:då kanske man inte ska ha någon gräns utan man känner själv vilket som är rätt.
Mmm. Visserligen. Men samtidigt, att ha en sån gräns - "nej, ni är inga änglaföräldrar för erat barn gick ändå inte att rädda", kan verka knepigt i situationen. Tur att det är upp till var och en att bestämma om man är änglaförälder eller inte.
MEN det är skillnad på att bli änglamamma o änglmamma som flera ovan skrivit.
Jag födde i v 27 o allt gick bra men för ett par familjer på samma avdelning gick det inte lika bra. De skötte sitt barn som föddes v 23 i 8 dagar innan flickan åkte till himlen. Jag tycker inte man kan jämnföra deras sorg med missfall i v 15. -
Anonym (Kleo) skrev 2009-06-23 10:39:44 följande:
Jag kan inte förstå hur man kan bli provocerad när någon kallar sitt barn änglabarn. Det är ju bara ett personligt uttryck och sorg går aldrig att mäta med någon annan. Personligen skulle jag inte kalla mina MA/MF för änglabarn. Jag har känt en enorm sorg, absolut. Men inte en sorg efter ett specifikt barn, utan mer en sorg över drömmar som spruckit. Vid varje graviditet har jag byggt upp enorma förväntningar, så det klart man sörjer när det går snett.Nu är jag gravid i vecka 30 och skulle förmodligen knäckas totalt om jag även förlorade henne (vet att det är en tjej). Men om jag skulle kalla mig en änglaförälder vet jag inte, och kommer förhoppningsvis aldrig behöva veta. Men jag tror ändå inte det går att jämföra med att förlora ett barn som man fött fram och lärt känna.Jag säger inte att den ena sorgen är större eller mindre än den andra, men jag tror det handlar om olika typer av sorg. Jag tycker t.o.m. att sorgen varit olika över mina MA/MF. Första var värst, då jag var så oförberedd. Plus att jag hade sett fostret leva på ett tidigare vul. När jag fick de följande, var jag nog mer mentalt förberedd på att det kunde hända, och sörjde därför på att annat sätt (var nog mer orolig att alla graviditeter skulle sluta i mf). Att förlora ett barn kan jag inte ens föreställa mig, mer än att det måste vara det värsta en människa kan råka ut för.Håller med dig. O om gud förbjude skulle hända ditt barn någonting som ligger i magen kan jag trösta dig med att i v 30 klarar de sig bra ute. Naturligvis är magen det bästa. -
Ju längre man lär känna ett barn destå större är sorgen.
Har man gått en hel graviditet så han man en fruktansvärt stor kärlek till sitt barn. Dock kommer det en annan kärlek när barnet kommer ut o man får kontakt med det.
Sen hur man känner sorg kan ju inte jag sitta o bestämma. Jag har bara min egna erfarenhet att gå efter.
Födde mitt barn i v 26+5. Jag visste om alla risker o tog dagen som den kom. Jag ville lära känna mitt nya barn o var tacksam för varje dag som gick.
Jag tror nog alla härinne kan skriva under på att vi har olika sorg för olika händelser. Sen beror det på hur man själv mår o vilket tillstånd man befinner sig i. -
Anonym (varför) skrev 2009-07-30 09:47:45 följande:
Eller tvärtom, för att man inte har några minnen av barnet.fast förlorar man ett barn som man levt med ett tag o lärt känna så måste det kännas mer. Innan jag fick mitt första barn fattade jag inte riktigt vilken kärlek det finns mellan oss. Visst sa alla det men att detta band var så starkt. Visst känner man kärlek till bebben i magen men kärleken förändras när man lär känna den. Men tro mig, kärleken förändras. -
Anonym (varför) skrev 2009-07-30 12:21:23 följande:
Bite me skrev 2009-07-30 12:20:23 följande:..men de som säger att kärleken eller om man hellre vill säga sorgen är lika stor om barnet går bort i magen eller efter det är fött kan jag inte riktigt förstå. Så kände inte jag iallafall. Visst blev man ledsen men om det skulle hända min dotter någonting nu så skulle inte det vara jämnförbart.
Va? -
Men stopp ett tag... Menar ni att som inte tycker som TS att det inte är någon skillnad på att förlora ett barn som levt i 6 månader med ett barn som är i v 12 i magen???
Hade jag varit i TS skor så hade jag blivit måttligt förbannad irrerad o framför allt ledsen om någon kommite fram o sagt
- jag förstår din sorg, jag miste mitt barn i v 12 i magen.... -
Om man drar yttligare detta lite längre då??
De som tycker det är lika att förlora ett barn som TS barn var (6 månader) med ett barn i magen v 12.
Har ni barn sedan innan?? Gud förbjudet att skriva detta men om ni har det: tror ni sorgen skulle vara densamma???
(känns obekvämt att skriva det) -
Anonym (varför) skrev 2009-08-01 09:14:07 följande:
Anonym (anonym) skrev 2009-08-01 09:12:42 följande:har du barn sedan innan??
Visst KAN sorgen va densamma. Jag sörjde ett mf i v5 mer än min pappas död. Nu var min kontakt med min pappa inte den allra bästa, men så var det.
det bandet är inte detsamma som med din pappa, jag lovar. -
Anonym (varför) skrev 2009-08-01 09:19:08 följande:
Anonym (anonym) skrev 2009-08-01 09:17:31 följande:Men då kan du ju intre uttala dig om att sorgen är densamma att förlora ett barn som är 6mån med ett missfall. Jag o Ts vet.
MISSFALLET var hårdare än min pappas död. Skrev inget annat. Jag fick barn efter mf. Men ingen kan säga att det inte är MÖJLIGT att sörja lika mycket. Sorg är individuellt. -
Anonym (varför) skrev 2009-08-01 09:19:08 följande:
Anonym (anonym) skrev 2009-08-01 09:17:31 följande:Så om ditt levade barn(gud förbjude) skulle gå bort så skulle det kännas likadant för dig. Dina band med barnet du fick missfall från är lika stakt som ditt levande barn???
MISSFALLET var hårdare än min pappas död. Skrev inget annat. Jag fick barn efter mf. Men ingen kan säga att det inte är MÖJLIGT att sörja lika mycket. Sorg är individuellt.
Förlåt men det känns ju rätt konstigt eller?? -
Anonym (varför) skrev 2009-08-01 09:27:16 följande:
Anonym (anonym) skrev 2009-08-01 09:23:26 följande:ärligt vet jag inte vad jag ska svara på det...
Jag tror inte det är OMÖJLIGT. Om nån skulle känna så, skulle den va rubbad då, eller? -
jedi skrev 2009-08-01 09:29:51 följande:Anonym (anonym) skrev 2009-08-01 09:12:42 följande:Det handlar inte bara om sorg utan känslan.
Var kan man köpa mätskalan för sorg? Det går inte att jämföra sådana känslor med varandra, tycker inte att det finns nån mening i det heller.
Jag blir fruktansvärt ledsen om någon säger till mig att de förstår min sorg där deras katt försvinner. Jag förstå att det finns en otrolig sorg i bortgången men känslan mellan mamma o barn finns inte mellan människa o katt ex.
(o jo, jag har fått den kommentaren) -
Anonym (varför) skrev 2009-08-01 09:44:23 följande:
Anonym (anonym) skrev 2009-08-01 09:42:09 följande:ja hoppas du skämtar med mig, men jag hoppas ni andra fattar vad jag menar.
Fast en katt för en ensam person kan va detsamma som ett barn för en mamma. -
det är ju det jag försöker få fram.Stengatan skrev 2009-08-01 09:55:44 följande:Alltså folk är ju ta mig fan inte kloka, hur in i helvete kan man tex jämföra förlusten av ett barn med en katt, helt sanslöst. Jag har fått missfall i vecka 8, har en son idag som är 1 1/2 år gammal och jag kan säga att jag blir med ledsen av att ens tänka på hur jag skulle känna om han dog än vad jag blev för missfallet. Ingen som är förälder skulle kunna säga att de skulle bli lika ledsen för ett tidigt missfall som för ett fött barn, den person som kan säga det har motbevisat mig och då kanske jag ändrar uppfatting. Jag förstår att människor upplever förluster olika och alla har rätt till sin sorg. Men ingen som har fått missfall har rätt att säga att "jag vet vad du går igenom" till någon som förlorat sitt barn, för det har man ingen jävla aning om.
ang katten var det faktiskt en person som sa till mig 3 v efter bortgången. tro det eller ej. -
Jennie med ie skrev 2009-08-01 10:13:20 följande:
Jag blir provocerad av att olika personers sorg och känslor ö h t jämfört med varandra och det tävlas om vem det är mest synd om....Vilka tävlar??
Man måste väl kunna lägga sin synpunkter i ett forum utan man tävlar. -
Anonym skrev 2009-08-01 19:25:37 följande:Anonym (varför) skrev 2009-08-01 19:20:56 följande:Hmm säger jag också.
Hmm så ett par trådar gör det jämnställt med kärleken till dina levande barn? -
Anonym (varför) skrev 2009-08-01 19:26:38 följande:
Har jag möjligen rätt till mina egna känslor?Jag tror bara att vi försöker förstå att man kan ha ett lika starkt band mellan ett pluss o ett barn som varit i sitt liv i flera månader