Är det bara jag som blir provocerad?

Nu när mina barn finns, kan jag själv säga att sorgen vid ett missfall eller sorgen vid ett levande barn på utsidan, är båda sorg men olika sorter. Ett barn som "bara" funnits i magen är också ett barn, men ett barn du inte lärt känna än. Hade jag förlorat mina barn när dom var 1 månad, hade det också känts annorlunda från om jag förlorat dom nu, när dom ä'r 1½ år. Man lär känna sina barn hela tiden, kärleken växer och den sorg man skulle känna om man gud förbjude skulle förlora någon, förändras.