Ingen semester med "bonus"barnet

Först vill jag säga att jag tycker att TS är modig som vågar stå för sina känslor och inte vara anonym! Önskar att jag vågade detsamma men vill inte riskera min relation, är väll feg. du gör HELT rätt med din semester! Som ett bonusbarn själv skrev typ: som bonus vill man hellre vara med sin pappa ifred än att bonusmamman ska vara med mot sin vilja.
Själv har jag inte riktigt bestämt mig hur jag ska förhålla mig till min 4 åriga bonus som är extreeemt krävande, ouppfostrad, trotsig och bortskämd. Men det är inte barnets fel. Det reagerar HELT NATURLIGT! Det är den klassiska bio-förälder-fällan, kantad av skuldkänslor som gjort att barnet blivit såhär. Det är föräldrarnas fel! Nu har vi ett gemensamt barn och ett till påväg. Mina täta graviditeter och mammaledigheter har gjort att jag fått mer ansvör för bonus än jag velat. Ibland känns det som om pappan "tog mig" för att få avlastning på sina veckor och hjälp med sin krävande son. Hans x har frågat min sambo om inte bonus kan få slippa dagis på våra veckor, det e ju så synd om honom när han får gå på dagis, när han skulle kunna vara hemma med mig. jag är glad att jag vågade stå på mig och säga ifrån. Har nog att göra med minsta och min tunga mage.

I två år i rad har jag dessutom varit hemma och tagit hand om bonus för att dagis är sommarstängt på våra veckor under min havandeskapsledighet! pappan var/är tvungen att jobba från morgon till kväll på grund av nytt jobb.
Som vuxna i en familj bör man hjälpas åt och jag hoppas att han hade gjort likadant i mitt ställe.

jag visste inte vad jag gav mig in på när jag träffade en man med barn varannan vecka, men nu vet jag. och nu är det försent att gå. För vi har gemensamma barn.
Och jag älskar min sambo. och jag älskar att se bonus och mitt eget ligga och brottas på golvet och skratta av lycka syskon emellan. Men jag älskar inte bonus som mitt eget. Och han skulle aldrig älska mig som han älskar sin mor.

Men en dag flyttar barnen och då får jag min sambo för mig själv myyyys
tills dess ska jag fortsätta att behandla barnen i familjen lika, försöka få in rutiner och regler och uppfostra alla barn med kärlek och omsorg. Och även försöka få pappan att inse att han förstör sitt barn genom att skämma bort det med presenter, godis och glass. Och att han förstör sitt barn om det alltid får vara uppe tills det däckar i soffan och slipper att borsta tänder och hjälpa till hemma.
Men det är en kamp. Varje dag...

Dessutom ska kvinnorna helst VILJA ha en man med barn sedan innan (vilket inte många singeltjejer på jakt har som önskemål på sin lista), som de sedan helst ska älska som sitt eget, offra allt för och lite till, lägga ner hela sin kropp och själ och fritid i, annars är dom egoistiska och hemska människor som förpestar barnens närvaro, enligt vissa på familjeliv... så jag tror att papporna är GLADA om de ENS TRÄFFAR NÅGON som ACCEPTERAR att de har barn sedan innan och RESPEKTERAR barnet och dess rätt till sin pappa, men för guds skull... Många har redan skrämt iväg sina nya sambos pga att de försöker lägga både ansvar, kärlekstvång och skuldkänslor på kvinnorna, gentemot bonus, och då får dom stå där ensamma sen igen....

Jag har snart 2 små barn. "Skulle" det mot förmodan ta slut och jag skullevilja träffa en ny man... Ja självklart så skulle jag ha i bakhuvudet att det är viktigt att han kommer bra överens med mina barn, accepterar att dom finns, visar dom respekt och är snäll mot dom. Men det är MIG han ska vara kär i, Mig han ska älska och Mig han ska attraheras av. Jag är väll inte ute efter en ny pappa till barnen heller! Dom har ju redan sin pappa. Och jag är väll inte ute efter någon som ska försörja mina barn ekonomiskt, det gör jag ju själv då redan (och pappan betalar väll underhåll) och det är väll inte lämning och hämtning på dagis som jag är ute efter, barnpassning så att jag kan få lugn och ro, eller en lekfarbror som present till barnen, eller någon som kan hjälpa mig att laga deras mat, tvätta deras kläder, duscha, läsa läxor med, natta, skapa rutiner,uppfostra och göra folk av mina barn?
Nej, det är ju inte det jag är ute efter. I så fall tycker jag att man kan säga det på första dejten! Ju mer han sedan skulle vilja engagera sig i mina barn, ju gladare skulle jag självklart bli! Men jag skulle också vara noga med att INTE skrämma bort honom, som ville ha mig trots barn sedan innan. Barn sedan innan betyder också att ens partner alltid kommer att älska barnen mest av allt och "mys-och-kel-timmarna" för det nyförälskade paret blir begränsat. Jag skulle inte låta mina barn vara trotsiga eller uppkäftiga mot min nya partner. Jag skulle heller inte lägga en massa krav och förväntningar på honom eller tvinga han till massa saker med mina barn. jag skulle se till att vi fick egen tid och en egen liten semesterresa bara han och jag. För inte vill jag väll att han ska känna att vi blev en börda i hans liv och att han hade det bättre och skönare innan han träffade oss?

Det skumma är att jag tror att det av någon anledning förväntas mer av bonusmammorna än av bonuspapporna... Kanske är det så att bilden av kvinnor (går tillbaka i historien) fortfarande är att dom ska ha hand om barn och hushåll (och nu även en karriär på heltid) och vara "hus-moderliga" som dom som står på ett svartvitt foto med 10 barn runt om sig och tillsammans med den moderna "bonus-barn-tiden" vi idag lever i så krockar dessa två världar medans männen, nu som förr, lever lite i skym undan och klarar sig ganska bra ifrån alla anklagelser och förväntningar för att anses duga som familjefar!