Ingen semester med "bonus"barnet

Oj ja, jag tror det krävs några somrar och semestrar med styvbarn, exfruar och allt vad det innebär för att kunna förstå TS. För min del är sommaren, som jag tidigare längtat efter och sett fram emot, numer förknippad med oro, ångest och en stor klump i magen. Varför?
För att det ständigt är denna press och stress kring FAMILJEN, man ska få ihop allting med det bittra exet som är som lyckligast när hon kan sätta käppar i hjulet för oss, man ska hitta något som är roligt för både tonåringen och de två små (=helt j-a omöjligt i vår familj), exet ska hela tiden byta dagar och veckor och göra ändringar, så det är också omöjligt att boka in en välbehövlig semester för oss när min mans dotter är hos henne, för då förväntar hon sig att vi ska stå på stand-by om något kul dyker upp så hon behöver vara barnledig.

Jag och min mans dotter funkar ihop, vi har inga problem att leva under samma tak men vi har nog båda en känsla av att vi sliter rätt mycket på varandra just under somrarna när allt blir 100 ggr mer intensivt. Att semestra ihop har jag gjort vid ett tillfälle sådär på riktigt, och det var ingen dröm direkt, och inget jag kommer lägga några stora summor av mina pengar på i framtiden.

Men i år är sista sommaren jag går med på det här med allt stress, all oro och allt tjafs kring sommaren. Nästa sommar gör jag upp planer för vår familj när min mans dotter är hos sin mamma, så får han göra planer för oss när hon är hos oss. Jag tänker inte lägga mig i och tjata om semesterplaneringar (i år kunde hans ex ge oss återkoppling på sommarplaneringen förra veckan, d.v.s. två veckor in på sommarlovet och då skulle hon förstås ändra allting) utan jag tänker helt enkelt göra upp planer för oss så får hon som är ledig hela sommaren anpassa sig efter det. Nu är det nog med att jag ska vända ut och in på mig för att allt ska passa alla, fem somrar i rad med ont i magen och att jag är ännu tröttare när semestern är slut än när den började. Nästa sommar skiter jag i vad alla andra vill och tycker, då bestämmer jag själv, och då blir det för första gången ordentligt med semester och aktiviteter även när styvbarnet är hos sin mamma

Så bra
Anonym (trött bonusmamma) skrev 2009-07-05 10:25:29 följande:

Du skriver precis det jag brukar tänka (och skriva) i typ alla såna här trådar... Jag fattar inte heller hur folk kan bli så j-a provocerade över att alla andra i världen inte gör exakt som de skulle göra i samma situation.
Och det jag verkligen inte fattar är hur man kan kasta skit och döma människor på det sätt en del gör av samma anledning. Tröttsamt.

Men du läser och tar till dig på DITT sätt, utifrån dina erfarenheter och ditt sätt att se på saker och ting. Det är inte någon sanning som gäller för alla.
Hur du tror att TS bonusbarns vardag och liv ser ut, hur du föreställer dig det (med en "tant som avskyr honom") och allt annat är inte så verkligheten är. Den enda som vet hur verkligheten är i den här tråden är TS. Sen kan man ju tycka och tänka och tro, dra slutsatser eller fundera över hur saker är, och där kommer det intressanta med att vi alla är olika in. Så som du tolkar och tycker om en situation är ett av en massa olika sätt att se på saken. Det är inte det ENDA sättet.
Även jag har följt TS i en massa trådar, som handlar om en massa olika situationer som uppstår i hennes familj. Jag håller inte med alla gånger, jag tycker inte exakt lika alla gånger, men jag kan i princip i 100% av fallen förstå henne, utifrån hennes situation.

Jag tycker att det jäkligt ofta här på FL saknas förmåga att se problem utifrån andra perspektiv än sitt eget, vilket borde vara ett stort minus i relationer till människor överhuvudtaget. Om man alltid dömer allting utifrån sitt eget sätt att se på saker och ting så missar man en massa andra, ofta intressanta, perspektiv. Och även om man som sagt inte håller med så kan man kanske förstå, lära sig något, se det på ett annat sätt... Vad vet jag. Jag tycker bara det är så trist med alla människor som sitter här och kastar skit omkring sig bara för att inte alla andra som följer tråden tycker och gör som dem.

Ja alltså för mig blir det en lite absurd situation att svara på dina "punkter", jag är inte TS och så som du "förstått" saker och ting är fortfarande bara dina antaganden, inte någon sanning. Du har säkert prickat några procent rätt i något av dina påståenden, du har säkert tagit fasta på något TS skrivit i tidigare trådar och sedan lagt ihop och fått fram de slutsatser du presenterar här.
Och ärligt talat så vet jag inte vad jag ska svara på det. Det är dina antaganden som sagt, och jag tror inte verkligheten ser ut som du beskriver den, men jag vet inte eftersom jag inte är TS.

Och ditt inlägg är ju aningen dubbeltydigt. Å ena sidan så välkomnar du en diskussion och vill se saken ur andra perspektiv. Å andra sidan drar du massa egna slutsatser grundade på... Ja, vad? Det ÄR synd om barnet t.ex. Hur vet du det?

Ok, men du skrev faktiskt inte "jag tycker synd om detta barn" utan du skrev det jag citerar här. Det ÄR synd om detta barn. Uttrycker du det så så blir det inte en åsikt utan något du lägger fram som vedertaget. Men vi behöver inte stanna vid det, huvudsynpunkten i mina argument är ungefär samma som de Niah lägger fram här ovan. Jag tycker det är lite läskigt hur folk drar egna slutsatser och att det till slut kan bli en riktig hetsjakt på "elaka styvmorsor" som "hatar" och beter sig "vidrigt" mot sina styvbarn, när man hakar på det någon annan skrivit och får det till någon sanning som gör det befogat att kasta skit på den som startat tråden.

Men det är ju jag förstås... Jag ogillar starkt alla former av såna där påhopp eller uttalanden att man "väljer själv" eller "har sig själv att skylla", uttalanden som låter som att det är ett enkelt och aktivt val man gör i väldigt svåra situationer i livet. Men jag tror det finns olika sätt att se på situationer där det uppstår konflikter, jobbiga känslor och andra problem. En del, inte jag, tycker att alla alkhoholister och drogmissbrukare har VALT att bli missbrukare t.ex. Och visst, vill man se det svart eller vitt så har man självklart ett val och en aktiv del i problemet. Men det är flerdimensionellt och jag tycker inte det är så enkelt som att man VÄLJER.

Lite samma sak är det på FL när det gäller styvfamiljsproblem. Styvmamman har då enligt vissa alltid gjort detta VAL, hon har för att citera otaliga trådar innan den här "köpt paketet" och måste därmed "gilla läget eller dra". Varför är det alltid så? Varför ser man så lätt på en situation som är så svår, för det är förjävla svårt att leva i styvfamilj många gånger. Varför måste alla trådar där en styvmamma är frustrerad över sin situation mynna ut i allmän smutkastning där man genast drar slutsatsen att det är hemskt synd om barnet, att trådstartaren i fråga är hemsk, elak, hatar barnet, borde skaffa en ny partner utan barn, att barnet är oönskat, ovälkommet i sitt hem och en massa andra saker?
Varför måste man i en tråd där man skriver och frågar hur reglerna kring att t.ex. ha kvar sitt styvbarn på dagis/fritids då man är föräldraledig med sitt första barn bli trådar som efter ett par inlägg handlar om att man hatar styvbarnet?
Jag har sett det så många gånger så jag är skittrött på det.

..* det ÄR synd om detta barn....... ts gör allt för att få honom att inte trivas i HENNES hem....

Jag tycker det låter som ett fantastiskt upplägg! Du tar ju både hänsyn till de andra och din partner tar hänsyn till dig eftersom han känner att det är ok för honom att tillbringa en semestervecka utan sitt barn och med bara dig.
Tänk om fler kunde göra så utan att andra lägger sig och tycker och tänker en massa, och tänk om fler föräldrar skulle inse värdet i att faktiskt ha en partner som inte helt och hållet måste ge upp sig själv och fogar in sig till 100% i "familjelivet". Jag tror så många styvfamiljer skulle må bra av att göra som ni (i olika varianter), och ha lite olika upplägg för semestrar, jular, midsomrar och andra högtidsdagar. Och för vardagslivet och helgerna också såklart.

Jag tycker det verkar som många missar att den person som kommer in i en relation där partnern har barn också har behov, känslor, traditioner och en massa annat. För många verkar lösningen vara att man helt och hållet ska anpassa sig till sin partners vanor och rutiner, och att man ska vara familj och leva det livet till 200 % på en gång, annars kan man välja en partner utan barn.
Helt sjukt tycker jag, för så gör väl inga andra som träffas och påbörjar ett liv tillsammans. Att den ena sätter alla ramar för förhållandet menar jag.
Vi styvföräldrar anpassar oss ju otroligt mycket mer än andra från dag 1 då man träffar sin partner, så att kräva lite anpassning även från föräldern och barnet tycker jag verkligen inte är för mycket begärt.

När det gäller julen så kan jag absolut förstå att din kille blir besviken. Han tycker antagligen att julen så som han firar den är det ultimata sättet att fira jul. Men ni kanske kan köra vartannat år? Barnets mamma vill väl ha barnet varannan jul och då kan ni ju fira på det sätt du vill kanske? Om ni ska hänga ihop för all framtid lär du ju få följa med ut på landet med hela hans släkt för eller senare, och han kanske tycker ditt sätt att fira jul känns lika trist som du tycker hans låter?
En annan lösning är ju att ni fortsätter som ni gör nu, du firar på det sätt du vill och han också. Det finns väl inga rätt eller fel utan man måste hitta olika sätt för alla såna där situationer som uppstår i nybildade familjer. Det kanske tar några år men man utvecklas ju förhoppningsvis tillsammans under tiden och kommer närmre varandra när det gäller sådana frågor som semestrar, jul och dyl.

Jag förstår att man kanske vill vara med på allt som båda familjerna gör. Men ibland är det inte möjligt eller det som fungerar bäst. Ibland går det inte att anpassa hela semestern så det infaller under just de veckor barnen som bor på två ställen är där. I vårt fall så skulle vi få ha semester och ta ledigt från dagis i omlott om det skulle fungera t.ex., då min mans barn är här två veckor och sedan hos sin mamma i två veckor hela sommaren.
Men menar du att de veckor du inte var hos den ena föräldern och denne gjorde någon resa eller något annat som hör semestern till så blev du besviken? Trots att du var med på andra saker de gjorde under sommaren? Eller menar du om det var typ en resa varje år så var du med på den, sen gjorde ingen av dina föräldrar något mer och ni missade således ingenting hos någon förälder?

Om jag inte tycker det är skitkul att hyra en stuga med mina två småbarn och en tonåring som ändå inte tycker det är roligt att vara där så gör jag inte det. Då gör jag en sån resa med familjen när hon är hos sin mamma. Kanske känner hon sig avundsjuk på att vi gör grejer när hon inte är här, men det är så det är att leva i två familjer. Hon gör massa saker då hon inte är hos oss, självklart måste vi kunna göra saker då också! Vi kan ju inte sitta och invänta henne för att kunna ha semester.
Har vi fem veckors semester och hon är med på två eller tre av dem så är det fortfarande semester alla fem veckor för resten av familjen, och vi gör saker som hör semestern till hela semestern.
Kort sagt, de barn som är på plats är med på det vi gör, och det vi gör försöker vi ålders- och behovsanpassa så gott det går. Men barnet som bor VV är inte med på allt helt enkelt därför att det inte är det bästa sättet för oss att ha semester.

Ja det fungerar för oss. Men i ärlighetens namn så kan jag inte se att man som bonusvuxen ska vara huvudpersonen i bonusbarnens semester heller... För TS sambos barn gör ju saker på sommaren med sin pappa (och sin mamma förhoppningsvis), det är ju bara TS som bonusvuxen som väljer att ha semester då barnet inte är där. Det kan man ju tycka vad man vill om förstås, men faktum kvarstår ju att barnet får semester med sina föräldrar under sommaren. Och under omständigheterna skulle jag säga att det är det bästa upplägget, eftersom sonen får tid tillsammans med sin pappa och TS kan jobba och ha semester på det sätt hon tycker är bra.

Mimmi P skrev 2009-08-03 09:21:09 följande:

Men allvarligt, det är ju TS sambo som har barn sedan innan och det är han som valt att starta en ny relation med en kvinna som har sitt sätt att se på hur och vad en familj är. Hennes sambo måste väl vara den som ser till att sonen känner att det är en familj han kommer till, det ansvaret tycker inte jag vilar på TS.
Och även om TS inte känner sig som familj med sonen så känner han sig antagligen som familj med sin far (och antagligen sin bror i familjen också). Det behöver inte vara världens största grej att ens bonusförälder inte känner föräldrakänslor för en, men visst, allt beror ju på sammanhanget och hur allt fungerar för övrigt i familjen.

Jag kan faktiskt tycka att det är huvudsaken att barnet och föräldern umgås på semestern, inte att bonusmamman är involverad i allt som sker. Det är väl bättre att de som vill göra saker tillsammans gör det än att man tvingar fram ett umgänge och familjekänslor som inte finns?

Mimmi P skrev 2009-08-03 10:18:16 följande:

Jo fast de är ju halvbröder?! Det är ju inte en benämning utan fakta. Det är ingen motsägelse mot att vara bröder, att vara halvbröder är ju att vara bröder fast utan att ha samma föräldrar. Så just det faktum att hon säger att de är halvbröder kan jag inte tycka är något konstigt eftersom de är just det.

Sen att ha svårt att acceptera att en person om man inte kan känna sig som familj med trots det på ett sätt ingår i ens familj är ju en annan sak, men det är just det jag menar att sambon får ta ansvar för. Om nu "familjekänslorna" mellan TS och barnet inte finns där så får man hitta ett sätt att leva tillsammans som familj som passar de inblandade. Man behöver inte leva kärnfamiljsliv när man är styvfamilj, det kanske inte ens är önskvärt alla gånger. I just det här exemplet tycker jag fortfarande att det verkar som en jättebra lösning att man semestrar i olika konstellationer och inte just ALLA tillsammans.

cc Kitty skrev 2009-08-03 22:07:03 följande: