Anonym (trött bonusmamma) skrev 2009-07-04 17:44:02 följande:
Först vill jag säga att jag tycker att TS är modig som vågar stå för sina känslor och inte vara anonym! Önskar att jag vågade detsamma men vill inte riskera min relation, är väll feg. du gör HELT rätt med din semester! Som ett bonusbarn själv skrev typ: som bonus vill man hellre vara med sin pappa ifred än att bonusmamman ska vara med mot sin vilja. Själv har jag inte riktigt bestämt mig hur jag ska förhålla mig till min 4 åriga bonus som är extreeemt krävande, ouppfostrad, trotsig och bortskämd. Men det är inte barnets fel. Det reagerar HELT NATURLIGT! Det är den klassiska bio-förälder-fällan, kantad av skuldkänslor som gjort att barnet blivit såhär. Det är föräldrarnas fel! Nu har vi ett gemensamt barn och ett till påväg. Mina täta graviditeter och mammaledigheter har gjort att jag fått mer ansvör för bonus än jag velat. Ibland känns det som om pappan "tog mig" för att få avlastning på sina veckor och hjälp med sin krävande son. Hans x har frågat min sambo om inte bonus kan få slippa dagis på våra veckor, det e ju så synd om honom när han får gå på dagis, när han skulle kunna vara hemma med mig. jag är glad att jag vågade stå på mig och säga ifrån. Har nog att göra med minsta och min tunga mage.I två år i rad har jag dessutom varit hemma och tagit hand om bonus för att dagis är sommarstängt på våra veckor under min havandeskapsledighet! pappan var/är tvungen att jobba från morgon till kväll på grund av nytt jobb.Som vuxna i en familj bör man hjälpas åt och jag hoppas att han hade gjort likadant i mitt ställe.jag visste inte vad jag gav mig in på när jag träffade en man med barn varannan vecka, men nu vet jag. och nu är det försent att gå. För vi har gemensamma barn.Och jag älskar min sambo. och jag älskar att se bonus och mitt eget ligga och brottas på golvet och skratta av lycka syskon emellan. Men jag älskar inte bonus som mitt eget. Och han skulle aldrig älska mig som han älskar sin mor.Men en dag flyttar barnen och då får jag min sambo för mig själv myyyystills dess ska jag fortsätta att behandla barnen i familjen lika, försöka få in rutiner och regler och uppfostra alla barn med kärlek och omsorg. Och även försöka få pappan att inse att han förstör sitt barn genom att skämma bort det med presenter, godis och glass. Och att han förstör sitt barn om det alltid får vara uppe tills det däckar i soffan och slipper att borsta tänder och hjälpa till hemma.Men det är en kamp. Varje dag...
*kramar om*
Tråkigt att pappan "uttnyttjar" din existens
Respektlöst är vad det är.
Gällande dagis och att mamman tycker att det är synd om barnet som behöver gå dit, har hon själv barnet hemma från dagis?
Jag tycker du är tuff som kämpar på och är stark som ser framåt även ifall det vissa dagar kan se väldigt mörkt ut...
Visst kommer barnet till slut sluta komma till er och jag ser samma ljus i tunneln vilket håller kämparglöden vid liv.
Tråkigt att pappan inte kan ta hand om sitt eget barn utan att lasta över sitt ansvar på andra, hade varit en annan sak ifall du hade erbjudit dig men nu låter det inte så.
Men man får hitta sin balansgång och jag tror du känner vad du får och inte får tillåtelse från din sambo att förvänta dig.
Jag drillade min sambo redan ifrån start att hans barn är hans barn och om det absolut inte går att lösa något problem gällande barnet utan min inblandning så ställer jag upp vilket har hänt ett par gånger men jag tror det går att räkna på fingrarna under de 4 år vi bott tillsammans min sambo och jag.
Så jag är övertygad om att vill en förälder klara av sitt ansvar utan hjälp så går det.
Hursomhelst, ha det så gott och lycka till med plutt i magen (som kanske inte känns så pluttig

)