Anhöriga till vuxna med ADHD 4

Hej. Jag hoppas att det är ok att man hoppar in här.

Min sambo har sen 18-års åldern en diagnos ADHD men tror själv att han är mer åt ADD egentligen eftersom han är väldigt laid back. Ibland blir jag superfrustrerad över saker och ting som inte fungerar här hemma. Därför skulle det vara jätteskönt att hänga med här för lite stöd och råd i vardagen...

Här var ju sambon iväg förra veckan för att göra EEG:. Resultatet av den får han väl reda på den siste juli antar jag för han har fått en tid till en läkare nu på Neuroligiska kliniken. Så nu får vi se vart det hamnar nånstans.

Annars knallar allt på i sin vanliga lunk här hemma. Vi har fullt upp så man hinner knappt med hälften om dagarna av vad man borde.

Ny tråd att lägga till favoriter

carolinae. Har han aldrig varit hyperaktiv? Hur upptäckte dom att han behövde utredas? Vilka gjorde det?

Jag tror oxå att dom som utreds så pass sent ofta inte är hyperaktiva, då dom med ADD inte är till besvär och inte stör klasskompisar i så hög grad att skolan känner att det stör.
Men dom med ADD blir ju otroligt störda av omgivningen/klassen och får inte mycket gjort. Min son gick ut 9án utan betyg nu och det är tragiskt att han inte fått hjälp sedan mellanstadiet då jag tyckte att det var nått som inte riktigt stämmde. Jag har bett om utredning genom skolan sedan han gick i 3án, men inte blivit tagen på allvar utan dom har snarare anklagat mig att kämpa på bättre och att jag ska få honom att läsa läxorna och så vidare. OJ vad jag har påminnt honom om saker MASSOR av gånger men så fort jag sagt det så är det glömt
Jag är så spy less just nu och har ingen extra ork att ta tag i hans liv, trots att jag borde styra upp detta med någon sysselsättning om dagarna osv..
Fick rådet av BUP att kontakta soc om sommar"jobb" till honom, vilket jag inte tagit tag i
Mitt dåliga samvete är på topp!

EEG. Vad kan dom se på det?

Nä han har aldrig varit hyperaktiv. Jag vet faktiskt inte vilka som utredde, men tror att socialtjänsten satte igång utredningen. Han pratar helst inte om just utredningen så jag vet inte så mycket.

Han började hamna i dåliga kretsar tidigt, och gick i princip aldrig ut ens 8:an, han flyttade hemifrån tidigt och hamnade under soc.

Men jag måste säga jag är otroligt stolt över honom han har nu i vuxen ålder fixat sin gymnasieutb med höga betyg!

Hej Carolinae och välkommen, jättekul med nya ansikten

Virre85: Jag nämde tidigt min oro för nån läkare innom barnmedecin (träffade henne på ÖF så jag mins inte vad hon hade för "titel") angående att dottern kunde/kan ärva diagnosen. Hon sa att jag självklart kan ringa till bvc och be att få nån att prata med för att lugna MIG, de kan ju inte göra nåt åt dottern

Till dagis har jag nämt att sambon har det så de vet om det om dottern nu skulle börja bli helt sjövild (fast då hoppas jag ju att jag får reda på det innan det gått för långt). De blandar inte in nån annan eftersom det än så länge inte finns minsta problem, hon älskar dagis. Men det är skönt för mig att jag redan nämt min oro.

Hej tack för ni svarade!
Känns inte riktigt som folk tar mig på allvar när jag vill prata om detta. Vill ju bara att min son ska få det så bra som möljigt. Såg hur jobbigt min systers son hade det innan han fick sin medicin. Sen är jag lite orolig för statistiken för drogmissbruk med, eftersom han redan har generna från både mig, sin far och många andra i släkten. Vi har alla varit amfetamin missbrukare, usch vad jobbigt det blev att säga då...
Men jag vet att vi måste vara uppmärksamma på Elias, vill inte att han ska må dåligt och inte förstå varför. Men jag ska prata med dagis för jag tror det ska ha tillgång till en specialpedagog som vet mycket om ämnet..
TAck så jätte mycket för stöd..
Usch nu fick jag ut lite av varje, hoppas ni inte tar illa vid er.
Kramar till er alla

Hej Virre jag förstår att du är orolig. Över gener och sånt. Men jag tror det viktigaste är att han får en trygg och bra uppväxt. Och om det nu visar sig att han har svårigheter att han får hjälp direkt. Och eftersom du är beredd och bryr dig så mkt så tror jag att det kommer att gå bra. De barn som inte får hjälp el har föräldrar som inte inser sina barns problem är ju de som får det illa oftast. Eftersom du bryr dig så mkt å är så medveten tror jag att vad som än händer så kommer det att gå bra. Ge honom bara kärlek å trygghet.

Här är en till, lever med en kille med ADD..vardagen är ofta svår men samtidigt får man mycket tillbaka då det väl fungerar. Har följt alla trådar hittills men inte gjort något inlägg. Skriver nog mer senare :)