Korkad sambo

Jag vet inte vad jag ska säga.... Jag har själv 2 bonusbarn 2 egna varav ett tillsammans med min sambo + ett jävligt ex. till min sambo...Alla våra "bonusbarn" bor hos oss varannan vecka och jag ÄLSKAR att ha dem här...vara med dem och LÅTA dem ta plats....barn har ett behov att få känna sig speciell när dem bara är varannan vecka, det är både min och min sambos uppfattning...vi lägger all tid åt barnen då och kvällarna har vi för oss själva...
Jag har så svårt att förstå ditt problem????? Kanske har missat nått i denna långa tråd men vad är problemet? Att han badar med sitt barn utan att ta med dig? Vad skulle han göra? Sitta hemma vänta på dig och hålla dig i handen? Det är väl UNDERBART att han gör nått med sitt barn...jag skulle älska det, skönt att få en stund själv efter ett sånt LÅNGT pass...
Vill du ha ett kreativt förslag...så tycker jag att det handlar om dig och din inställning...ÄNDRA DEN!!!!
Barnen måste väl få känna sig speciella när dem är hos en...pappa och barn måste väl få egen tid utan dig...ska jag säga vad jag tycker så får du ändra ditt egoistiska tänkande och släpp fram barnet..
Jag skulle aldrig begära av min sambo att han skulle inkludera mig i ett kvällsdopp med sin son och dotter...varför? Jag tycker det är roligt och uppmuntrar alla aktiviteter som för barnen och deras pappa nära..visst är det kul att vara med..men jag skulle inte brytt mig alls...
Det här är min uppfattning som både bio och bonus mamma...tror det handlar om hjärtat och vad som finns där inne och vad ma känner för bonusbarn...och jag älskar mina och vill att dem ska ha så mkt tid med sin pappa som möjligt precis som jag vill ha med min son när han är här..Vi sticker iväg på massor utan att fråga...bio, djurpark, bad, picknickar...men så funkar det för oss...

måste bara tillägga vilka snorunges fasoner jag tycker det är när du åkt iväg och badat själv....påminner om min trotsiga 4 åring som inte får som han vill....svälj stoltheten och följ med och inse att allt inte kretsar kring dig!

Anonym (Mamma) skrev 2009-07-08 21:39:11 följande:

Ja jag får väl ursäkta mig själv...men jag får precis sånna vibbar jag får av min son...om jag skulle ägna lite för mycket tid åt hans lillasyster...då blir han sur och vill inte vara med och leka längre...har iof. bara läst TS. intro...men det är lätt att ändra historen på vägen i tråden till sin egen fördel har jag märkt. Det bästa är att läsa det första och utgå från det...precis som hon skriver känner hon sig utanför...gör säkert min 4 åring med....men vet du...sånt är livet och det ska man också lära sig...Barnen är viktig...och dem har jag alltid med mig vare sig separationer eller annat...så försvinner min sambo eller TS ur bilden har vi våra barn kvar...och dem ska ha TID för att utvecklas och växa..och det här är rent LÖJLIGT! Skulle nog snarare rekomendera honom att fundera över sin sits med henne...om han var min vän...är det nog han som skulle gråta ut

ÅHHHH kan inte låta bli...tänkte på det där..."tar mitt barn"...en fråga..är det ditt barn eller erat gemensamma? Skulle det varit mitt barn skulle jag hjulat, gud så roligt för min son att få umgås med sin styvpappa själv....var det VÅRAT barn är det väl en självklarhet att min sambo får ta våran dotter vars han vill....låter skumt..

Calles matte skrev 2009-07-08 21:51:45 följande:

Ja jag håller inte alls med dig....varför ha sån kontroll menar du? När jag jobbar och min sambo är hemma med barnen och jag bryr mig inte det minsta om vad dem gör...Har jag dessutom jobbat 14 timmar kan det ha varit ur ett hänsynstagande att hon ska få vara ifred!! Jag vet inte.... hur det än är..så förstår jag inte..Du menar att han ska behöva tala om för henne precis allt han gör bara för att dem pratat i telefon? Vad vet jag badplatsen kanske ligger 5 minuter bort och dem skulle bada i 20 minuter? Det handlar om ett överdrivet kontroll behov och en känsla av utanförskap, som inte ligger i själva handlingen, utan att andra faktorer gör så att ho inte känner sig inkluderad...det är jag HELT övertygand om. Känner man sig trygg i den relation man lever i och med barnen så är det där INGET att hänga upp sig på....precis som hon sa 14 timmar...gå in och vila människa!

Bara det här uttalandet hon gör: "De har sin symbios och jag känner mig inte det minsta delaktig, dels för att jag känner sådan avsky mot barnets existens och sätt att vara, delvis att min sambo inte är mer lyhörd och delvis"..., skulle få mig att starkt råda hennes sambo att avbryta den relationen.... DET ÄR SÅ UPPENBART vad som stör henne så att det slår en RÄTT i ansiktet! AVUNDSJUKA och vilja ha sin sambo för sig själv....går inte att övertyga mig om nått annat. Som ag skrev ska man alltid här på FL utgå från första inlägget...för historien ändras eftersom..

Anonym (guld & gröna...) skrev 2009-07-08 22:23:15 följande:

Min bonusdotter har inte gillat mig i början heller...och tro mig jag har blivit testad...jag var den som "tog" pappa ifrån hennes mamma, trots att de var separerade (men hon trodde de skulle bli tillsammans igen) Det absolut bästa jag någonsin kunde göra var att backa, spela samma spel, jag ägnade mig åt min son, han son och vi skötte vårat. HOn fick ta över min sambo varannan vecka hur mycket hon ville...varannan vecka var vi själv och på kvällarna..DET bet bra ska jag säga, jag varken "köpte" henne eller pjåskade, tvärtom jag lämnade henne ifred och gav henne tid med sin pappa medans jag och de andra barnen gjorde saker...Tillslut var det hon som kom, ville lära känna mig och idag älskar vi varandra väldigt mycket och stormtrivs ihop. Det handlar om att ge barn utrymme på deras villkor, visst vi vuxna bestämmer mkt, men barnen ska ha en stor påverkan och inverkan i våra beslut, vi finns för dem. TID är viktigt när man är separerad och tid måste man ge dem, speciellt med deras biologiska föräldrar. LÅTER MAN BARN TA ÖVER SÅ GÖR DEM DET...dem känner av dig bätre än vad du gör, bästa är att backa och låta dem komma..det funkade för mig

Förstår inte, jag vill ha ensamtid? med vem barnet? Klart att han måste få det. Är det ditt eller erat gemensamma barn det andra?..antar att det bara är ditt eftersom du nämner det som "mitt barn"? Du kan väl göra nått tillsammans med henne/honom? Jag har bara så otroligt svårt att förstå varför du inte ger dem utrymme att umgås själva? Jag som vuxen (som du pratar om) måste kunna backa och ge rum åt ett barn, hon/han kanske behöver sin pappa och även om du tror att du ska vara med och bestämma om deras tid för att ni är en familj så funkar det inte alltid. Vuxna ska inte alltid bestämma över barnets tid, vi låter våra barn bestämma mkt här hemma, min sambos barn kan säga att jag/vi vill åka på badhuset med pappa (inte mig) klart dem måste få det och andra saker kanske hamnar i kläm men va fan dem är bara små en gång, vi har ett helt liv tillsammans och varannan vecka. Ibland kan hans dotter vilja göra saker med bara mig...tjejgrejer osv. Det är ju så...de stora besluten tar vi som vuxna, JA, men jag begär inte att min sambo ska meddela mig om allt han gör med barnen när jag jobbar eller har jobbat ett djävulskt pass, då är jag trött. Jag tycker verkligen att di sambo ska tänka sig för, dels hur du pratar om hans barn (han mitt ex. nya sagt så om min son hade jag funderat på ....ja jag vet inte vad men nått allvarligt som ink. nått som gör ont) och sedan hur du begär att du ska bli satt i första rum...hans barn är hans kött och blod och det kommer du aldrig ifrån och dem MÅSTE få tid UTAN dig, det är bara att gilla läget, det har jag gjort för länge sedan, tro mig erat förhållande blir bättre när du får den ro i kroppen som kommer att infinna sig....då du tänker jaja dem ska fara och bada, då går jag in tar ett glas vin och njuter av att vara ensam...inget illa menat men jag ber dig att tänka...det har jag fått göra 100 ggr och jag har gått samma väg som du...men jag älskar idag mina bonusar

Nej nog förstår jag allt vad problmet är, men det kan vara svårt att ta till sig delar av den. Kontentan var att du måste försöka jobba mer med dig själv istället och ge din sambo och barn tid tillsammans...bättre om du läser allt. Sedan måste du ändra din attitude till barnet, söka hjälp tillsammans eller lämna förhållandet. Tror det skulle vara det bästa för alla parter. Det låter inte sunt det du skriver, jag är ledsen men det är verkligen min bestämda åsikt. Skulle någon kommit till mig (familjerådgivningen) och haft dessa tankar, då hade jag arbetat mycket med dig, för det stora felet tror jag är just där. Tror att problemet ligger någon annanstans och inte i det faktum att dem gör saker tillsammans utan kanske snarare i ditt självförtroende eller rädsla att precis som du skriver "hamna utanför"., och den känslan bottnar oftast i något annat, ex. relationsproblem på djupare nivå, outtalade känsor/tidigare erfarenheter, oförmåga att diskutera tillsammans osv. men projiceras på bonusbarnet som både känner av detta samt inte ges en chans att bli omtyckt!
Ja lycka till!

Nej måste gå in och försvara dig lite... Man behöver inte ha barn för att förstå TS, det är rent befängt att tänka så. Det räcker med empatiskt tänkande, dvs. att kunna sätta sig in i en annan människas situation och för det behöver man inte ha egna barn. Det är inte svårt att förstå att bonussonen känner av hennes avsky eller att förstå hur allt ligger till...däremot som jag skrivit tidigare är det bäst att utgå från det första inlägget dvs. TS allra första inlägg och där bildar man sig en hyfsad uppfattning...orden kan ändras på resan. Att uttrycka sig på det sätt hon gör är otroligt kränkande och ledsamt för det bonusbarn hon har, dessutom är hon som sagt inte anonym. Jag vet inte hur jag skulle känna som mamma om min sons pappas tjej skrivit på detta sätt om min son i ett inlägg...mitt hjärta hade brustit. Hon har rätt till sina känslor, men jag håller med dig om att hon gör nog det bästa i att lämna relationen. Att komma med dravel om att bonusbarnen inte känner av deras avsky osv. är skitsnack, klart han gör det, hon har själv beskrivit en sån situation då hon väljer att inte umgås med dem just pga. av barnet. Hennes beteende känns omoget och extremt lågt att prata på det sättet om ett barn, även om så är fallet. Handlar också om empati, dvs. skulle jag vilja att nån skrev så om mig själv i ett inlägg? Dessutom är det barn...och kan likställas med mobbing då hon går ut med sin användare och flertalet kanske känner till vem hon är...ytterst ledsamt är det iallafall....men froststar jag kan förstå dina starka ord och reaktion och alla har rätt att reagera som man själv vill...det är trots allt ett forum...

Sedan måste jag poängtera något som många glömmer här...Situationen må vara extremt jobbig för trådstartaren, det säger jag inte nått om det är HENNES upplevelse av en sits och vad orskakerna är till det ja ...men man har ett val och en skyldighet, och det kan mycket väl vara att lämna relationen om man inte kan hantera den, speciellt om ett barn far illa pga. någons avsky, eller känner sig ovälkommen. Barnen består alltid och kan fara extremt illa av en sån här relation. Jag säger inte att man måste älska bonusbarn men dem ska fan i mig respekteras och ges utrymme. Det är hon som ansvarar för att ingen ska behöva må dåligt och klarar man inte av den rådande situationen så GÅ! Lämna dem ifred, barnet försvinner inte...jag hoppas att hon har en smart sambo som inser detta.