Ts, jag kan faktiskt förstå dig. Jag är inte alls i samma situation eller så, men förstår känslan av att inte vara med, utan att vara den som får "hänga med". Det är självklart inte barnets fel i det här fallet, utan säker jobbigt för henne/honom. Det är istället din sambo borde inkludera dig lite mer i planerna.
jag förstår dig jag har samma problem! min sambo har ett barn sen tidigare och vi kommer inte överens med barnet, och hans barn tål inte mig. men jag älskar inte det barnet och han tillhör inte mig och min familj jag tar inte nå ansvar över hans barn och det har jag sagt, jag får ont i magen varje gång barnet kommer,
Ledsen... men jag tror faktiskt inte på den biten med att han inte byta bajsblöja o att ingen mat serverades ... bara för att han bara ville va med sitt eget barn...
Sorry men de låter som ett desperat försök i att få folk att hålla med dej.
Släpp bara in hans barn i ditt liv o försök göra de till de bästa...
Du vinner ALDRIG om du kör med någon välja historia...
Jag fattar verkligen inte varför du är sur. För att mannen tog med sig barnen och badade? Vad är fel?
Men stackars lilla ts..
Måste ju vara otroligt jobbigt att sätta sig själv i underläge och sedan spela martyr.
Sök hjälp!
Ja Niah har förstått vad det handlar om. Väldigt lätt annars att bara spy galla över någon utan att ens försöka sätta sig in i situationen.
Ts, jag har bara ett råd, sök hjälp utifrån! Och jag skriver inte det för att jag anser att du har nåt fel utan för att du kanske skulle behöva någon att prata med som inte dömer dig (såsom de gör här på fl).
Din ts får dig att framstå som otroligt kall, barnslig och självcentrerad om man inte själv upplevt det du pratar om. Jag är själv styvmamma och vet hur svårt det kan vara att sätta fingret på eller förklara varför en del vardagsgrejer blir så fel när man lever i en styvfamilj. Ibland tvingas man ställa upp på/stå ut med en massa grejer man verkligen inte vill för att man inte kan säga nej utan att man blir Askungens styvmamma nr 2 i allas ögon. Balansgången mellan att man ska ta ansvar för barnet när det är där och att inte behöva ta allt ansvar är rent ut sagt skitsvår. Då går det oftast till det att man gör för mycket. Och sedan då man får tillräckligt av att tas för givet så säger man ifrån sig allt ansvar och vips så är man där igen, den elaka styvmodern som alla älskar att hata... Vet inte om det varit så för dig, men för många (inklusive mig) har det gått så.
Det konstiga är att jag är en väldigt varm och förstående människa (förstår ju dig som de flesta inte ens vill försöka förstå). Men ändå klarar jag inte av situationen med styvbarnet. Jag räknar visserligen barnet till familjen då jag talar om det, men i mitt hjärta känner jag inte så. Det som jag tackar gud för är att min man är otroligt förstående och särbehandlar inte sitt och vårt barn. Då styvbarnet kommer så får det ingå i vår vardag. Min man glömmer inte oss andra, han bara tar med ett till barn i beräkningen. Jag skulle nog inte klara av att stanna om han p.g.a. dåligt samvete satte sitt första barn på en pidestal varje gång h*n kom hit. Så på den punkten är våra situationer lite olika...
Men för att återgå till att söka hjälp. Det gjorde jag och det har hjälpt jättemycket. Och den jag pratar med tycker inte alls att man är sjuk eller elak (som många anser) för att man tycker det skapar problem att ha ett styvbarn. Faktiskt så är det ett jättevanligt problem men totalt tabu att prata om (för vem är så hemsk att den inte kan älska ett oskyldigt litet barn?). Bara det att högt få säga hur man känner lättar otroligt mycket. Dessutom kan den personen hjälpa dig med hur du på bästa sätt skall framföra detta till din sambo. Så att det kommer ut på ett sätt så att han kan förstå dig. Jag kan bara varmt rekommendera att gå och prata med någon!