Jag jobbar mellan 8-17 sen har jag oftast jour mellan 17-08 på morgonen. På kvällarna har jag dessutom ett eget företag i mitt hem så där jobbar jag varje kväll tills jag går och lägger mig. Är jag arbetsnarkoman eller älskar jag bara mitt jobb? Mitt jobb är mitt liv.
jag tycker det låter som du flyr från den verkliga livet och från dig själv med hjälp av jobbet. Det är bra att man tycker om sitt jobb, men män bör ha ett liv utanför jobbet. I mina ögon är du arbetsnarkoman. Sök hjälp och börja njuta av livet!
Din beskrivning betyder inte nödvändigtvis en sak. Med ett intresse som råkar vara ens jobb behöver man inte vara arbetsnarkoman för att arbeta hårt och mycket. Så fråga dig i stället VARFÖR du jobbar som du gör. Är det för att du tycker om det du gör... eller är det för att du inte tycker om att inte göra det. Vad känns mest värt, att du är nöjd med det du gjort eller att andra är nöjd med det du gjort. Känns det svårt att säga stopp när du är trött eller sjuk.
Vem är DU i dina egna ögon? Är du värd lika mycket utan ständiga resultat att visa upp?
Jag intalade mig länge att jag bara var en "arbetsmyra" medan mina kollegor till slut övertalade mig att träffa någon professionell och åtminstone höra ett utlåtande därifrån. Hon nämnde inte ens 'riskgrupp' eller 'på gränsen'... så där blev jag kvar.
Jag hade kunnat borstat bort hennes utlåtande som ännu ett "det där är inte jag" (även om det varit lite svårare). Det som övertygade mig var det jag kände när jag gick därifrån. Jag oroade mig inte över alla negativa effekter som jag fått sagt att jag borde oroa mig över. Det jag oroade mig över var att min chef kanske skulle bli försiktigare vid tilldelning av uppgifter när hon fick veta det här... och att hon sagt att arbetsnarkomanen sällan är effektivast.
Jag tror säkert att Anonym blir jätteglad för ett svar på ett över 11 år gammalt inlägg...
Jag tror säkert att Anonym blir jätteglad för ett svar på ett över 11 år gammalt inlägg...
Jag är varken blind eller dum. Även jag är helt övertygad om att han/hon 11 år senare har fått svar på sin fråga. Men en dag sitter någon annan med samma fråga och får upp den här tråden i en sökning, precis som jag själv gjorde, och då kan den vara ett svar på den.
Så länge du är glad och nöjd samt att din omgivning också är det så är det ingen fara.
Om du däremot har familj som du inte hinner med pga jobb eller att jobbandet stör umgänget m familj och vänner, då är det ett problem.
Har själv varit gift m en man som alltid prioriterade jobbet före barnen och mig och oss som par.
Blev bara värre och värre med åren. Även om han var hemma fysiskt kl 19 om kvällarna så satt han ändå framför datorn och jobbade till 23. Oss var han inte med i alla fall.
Han svarade alltid i telefonen när leverantörer eller kunder ringde vardag som helgdag. Spelade ingen roll om det var julafton, släktkalas eller vi var på restaurang...
Jag begärde skilsmässa till slut och han blev jätteförvånad...
En intressant sak jag även läste i en sådan där avhandling var en iakttagelse författaren gjort när hon skrev den. Hon hade intervjuat 4 personer och vid två tillfällen sagt att den handlade om 'arbetsnarkomani'. Vid bägge tillfällena blev effekten att personerna inte längre spontant ville berätta särskilt mycket... och när hon därför själv fick ställa mer frågor blev svaren begränsade och mer genomtänkta. Hela inställningen till intervjun blev mer negativ.
Jag måste säga att det är något jag själv känner vid mina samtal. Även om jag vet att det handlar om två uttryck för samma sak föredrar jag att prata om mig själv som 'arbetsberoende'.
Jag tror säkert att Anonym blir jätteglad för ett svar på ett över 11 år gammalt inlägg...