• Zaria

    Barn med ADHD & Autism...

    Hej

    Min 4 åring skall utredas för ev ADHD samt Autism.
    Undrar lite hur ni som är föräldrar till barn med dessa diagnoser började se att det kanske inte var som det skulle, varför sökte ni hjälp? vad hade ni för misstnakar själva? Vad var det med barnet ni tyckte var "avikande"?

    jag sökte hjälp via förskolan för att få veta hur man skulle bemöta sonen i olika situationer då han dels har ett väldigt ombytligt humör samt ibland kan slåss när han har för brått att göra sig förstådd samt har svårt att varva ner när han väl kommit upp i varv.

    har tyvärr inte alltför bra förtroende för barnpsykologen som redan innan hon träffat pojken hört av sig till BVC och pratat om våld i hemmet...WHY??? Vi slåss inte kan jag tillägga.

    kan säga att jag jobbar med vuxna med dessa diagnoser och div mer så helt grön på vad diagnoserna kan innebära är jag inte.

    Vår BVC sköterska som jag har god kontakt med och som funnits med väldigt mycket säger att detta sonen gör/har kan vara helt normalt för hans ålder, att han kanske bara har för brått att göra sig förstådd samt en rejäl dos trots. barnpsykologen säger helt annolrunda och det känns lite som att hon VILL att det skall vara en diagnos vilket för mig känns väldigt stort.

    jag är helt med på att om sonen har en diganos så har han det och visst skall de få utreda,men just dessa dignoser stämmer inte som det känns nu och psykologen säger inte riktigt heller varför de skulle passa in och vad som gör det.

    Skriver denna tråden för att få veta lite hur ni hade det?
    vad gjorde att ert barn fick sin diagnos?
    hur gjordes utredningen?

    kan tillägga att vi även tagit kontakt med en logoped just för att se hur bra ordförståelse sonen har,han pratar bra men jag är inte riktigt säker på hur mycket han förstår av allt det han säger, eller om det kan handla om selektiv 3-4 årstrotshörsel.

    Hur har ni haft det?

  • Svar på tråden Barn med ADHD & Autism...
  • Lykketrollet

    Vi sökte hjälp på bup ang vår son när han precis hade blivit fem år. Vi har alltid tyckt att han har varit lite annorlunda, men inte riktigt förstått hur elelr vad som gjorde det.
    Det vi sökte hjälp ang var att han var mycket arg, hade många utbrott och även låsninger. Små saker blev otroligt stora för honom. När vi började tänka hur sonen är, kom vi också på att han är extremt aktiv, han har väldigt svårt att varva ned. Han sitter i soffan och studsar även när han ser på tv. Han leker sällan med leksaker egentligen, ibland kan några dinosaurier slåss etc, men ingen riktig eller bred fantasilek. Men för ett öga som inte vet om autismen ser han ut att leka som alla andra, det är bara det att han är oförmögen att göra en historia kring leken.

    Han har tydligen enligt logopeden bra språkförståelse, men använder ofta meninger han har hört i andra situationer. Vi har bara sett det som en rolig grej, något han gör för att han vill, men nu tror jag det tillhör autismen. Han var lite sen med språket, men inte mycket. Det var svårt att veta om han hörde vad vi sa eller inte, då han sällan såg på oss när vi pratade eller gav något gensvar på att han hade hört oss. Dock har vi märkt att han allra oftast får med sig allt ändå.

    Då vi sökte hjälp hade jag aldrigt kunnat tro att vår son har autism! Jag tyckte han var alldeles för normal och smart för det, men han har alltså autism.. Adhd har han aldrig blivit utredd för, men han är alltså väldigt aktiv.. Ja, finns säkert mer jag kunde skrivit, men..

  • Nadyya

    I vårat fall var det skolan som ville att sonen skulle utredas för de hade stora problem med honom och om han hade ADHD så skulle det bli en resurs till honom.
    Jag tyckte det verkade bra men när jag talade med skolläkaren om remissen så bad jag om att det skulle stå att vi ville undersöka "allt" och inte bara ADHD.
    Det tog ca 1år att stå på väntelista tills vi äntligen fick börja på BUP. Det blev en hektisk period, min son var allt annat än samarbetsvillig och minsta lilla fick honom att få vansinniga utbrott,hans syskon fick ta fruktansvärt mkt skit och helt ärligt så var jag inte helt psykologisk heller.
    Att de underbara damerna på Bup överhuvudtaget klarade av oss är för mig ett mysterium men efter ca 2 intensiva månader så hade dom 2 diagnoser att presentera :ADHD och AUTISM
    Samma dag blev även sonen satt på medicinering. Jag var nog ganska chockad, hade helt kallt räknat med att de skulle berätta att det absolut inte fanns några som helst "problem" med min son.
    När jag började försöka lite försiktigt förklara för sonen varför han hade fått medicin(som jag trodde det skulle bli vilda protester om)så var hans enda problem att varför hade han varit tvungen att gå till dom dår tanterna,det hade vi ju kunnat fråga honom om istället så hade vi fått veta att han hade ADHD!!
    Han har nu gått på medicinering 3 månader och det är som natt o dag mot förut.
    Förr fanns det inte en chans att han skulle följa med på "normala" familje saker ute i världen nu följer han med 4 av 10 gånger bara de inte blir för långa el jobbiga.
    Jag vet inte men jag inbillar mig att eftersom han har concertan som lugnar ner honom så kan han lyssna och förstå lättare vad som ska hända,vad vi ska göra,vad som förväntas av honom och vilka vi kommer träffa när vi går ut i världen och gör saker.Jag märker att han uppskattar att kunna vara med på familjeupptåg han blir ju mer delaktig tack vare att han har ju varit med o gjort minnena istället som förut då han bara fick det berättat för sig OCH det viktigaste av allt:Han har börjat bygga upp sitt självförtroende!!!!
    Fast i min sons solskens historia så finns det gråsvarta moln och det är att skolan som så hårt krävde utredning bara för att kunna sätta resursperson till honom vägrar nu att låta honom få det.dom anser att eftersom han går på medicin så kommer allt bli jättebra utan resurs till hösten.
    Jag delar inte deras välvilliga åsikt utan anser att det är bara rent ekonomiskt beslut+ att det kommer kunna bli förödande för hans självförtroende
    Men än är inte sista ordet sagt för jag hoppas att LSS kan hjälpa oss att prata med skolan.

  • Little Ms Chatterbox
    Nadyya skrev 2009-07-14 15:08:10 följande:
    Fast i min sons solskens historia så finns det gråsvarta moln och det är att skolan som så hårt krävde utredning bara för att kunna sätta resursperson till honom vägrar nu att låta honom få det.dom anser att eftersom han går på medicin så kommer allt bli jättebra utan resurs till hösten. Jag delar inte deras välvilliga åsikt utan anser att det är bara rent ekonomiskt beslut+ att det kommer kunna bli förödande för hans självförtroende Men än är inte sista ordet sagt för jag hoppas att LSS kan hjälpa oss att prata med skolan.
    Det har jag inte tänkt på alls med vår son! Han delar en resurs med ett annat barn i klassen. Om vår son får någon diagnos och blir bättre med medicinerin så kanske de inte får behålla resursen. Så vill jag ju inte att det ska vara, min son behöver ju massor av stöd för att komma ikapp sina jämnåriga i många saker. Dock inte inte i språket eftersom han ligger på en tonårings språkförståelse men han kan ff inte läsa.
    Han blev 7 i våras.
  • andromeda

    Little Ms Chatterbox skrev 2009-07-19 14:15:17 följande:


    Nu har vi fått diagnos på vår son, han har ADHD, Atypisk Autism och motoriska problem.Vi trodde nog att det skulle bli ADHD me trodde nog inte att det skulle bli autism utan Aspergers syndrom men, men...
    Jaha, där ser man Ms Ch! Tänk vilka diagnoser de kan komma på... hur känns det? Vi kommer få "vår" diagnos snart och jag försöker sätta mig in i hur jag kommer reagera...
    varm kram
  • Little Ms Chatterbox
    andromeda skrev 2009-07-19 14:55:46 följande:
    Little Ms Chatterbox skrev 2009-07-19 14:15:17 följande: Jaha, där ser man Ms Ch! Tänk vilka diagnoser de kan komma på... hur känns det? Vi kommer få "vår" diagnos snart och jag försöker sätta mig in i hur jag kommer reagera... varm kram
    Jaaaa... Vad säger man... Vi har ju tyckt att sonen har varit lite mer än andra barn i samma ålder sen han varit i 3-årsåldern och han föddes 10 v. för tidigt och hade problem med lugnorna så vi har väl haft en lite varningsflagga med oss hela tiden. Men vi har alltid fått höra från tex BVC att han är en så fin gosse efter som han pratar så bra. Han började tidigt att prata och pratade flytande så alla förstod honom sen han var 2 år. När man gjorde ett WICS-test på honom vårvintern i år (strax innan han fylde 7) hamnade han i 12-14 år i språklig utveckling, så om man bara skulle gått efter det hade man nog missat allt. Det tycker jag är lite skrämmande, hade vi inte stått på oss hade utredningen inte ens startat än. Det var inte BVCs förtjänst att han kom på utredning, det var lärarna på F-klassen som sa att det inte riktigt stämde, (då hade vi redan kontaktat Bup men inte fått medhåll). Det är också lite konstigt för det är flera av lärarna som har varit på dagis tidigare och följt honom genom åren så varför skulle det helt plötsligt bli någon förändring på honom.:-/
    Så jag tror att jag känner mig lite bitter över att det blivit såhär men det är nog någon del i prossessen, man försöker skylla på någon för att hitta någon ansvarig för allt. Det var ju inte det här jag tänkte mig att det skulle bli när vi beslutade oss för att skaffa barn.
    Samtidigt så är det ju en fruktansvärt lättnad Det var ju inte jag (vi) som inbillade oss att det var kaos här hemma. Att det var vi som inte orkade med att vara pedagogiska och duktiga föräldrar hela, hela tiden. Att det faktiskt fanns en anledning till att man talade till en vägg och att man kände sig ikullpratad när man argumenterade och förlorade mot honom när han var 4 år.
    Jag känner mig inte tagen på sängen av diagnosen, man har ju varit förberedd på att det varit något, jag var nog mer rädd för att de skulle säga att det är en fin gosse  bla bla bla..., inget fel på honom. Mjust det där att det var autism känns ju lite "mer" än vad vi väntat oss, vi har ju läst på och praktiskt taget redan satt diagnos på honom själva Vi trodde ju att det skulle bli Aspergers syndrom och ADHD. Jag känner skuldkännslor för att vi varit helt ärliga i föräldraenkäten, tänk om vi inte varit helt ärliga med frågorna, då kanske diagnosen inte hade varit så "allvarlig". Men jag tror inte att de bara går på föräldrarnas utsagor, de tyckte att vi hade beskrivit honom bra (hans problem) innan, när vi var på första kontakten inför utredningsbeslut.

    Ursäkta ett lång inlägg, det borde kanske läggas i slasktratten istället men det är något jag måste få ur mig. Hoppas ni orkade läsa, jag är en sån som har svårt för att sluta skriva när jag väl börjat.

  • åsau

    Hej!

    Jag har skrivit i en annan tråd men kopierar texten hit också. Vi har ännu ingen diagnos på vår son, men något stämmer inte med min pojke. Vi har varit på möte på BUP där de bestämde sig för att utreda honom i en sk öppen utredning med tyngdpunkten på autism / adhd.

    Själv vet jag inte riktigt vad det hela handlar om när det gäller honom, jag vet bara att det har varit frustrerande år tillsammans med honom. Nu håller jag på att söka så mycket information som möjligt om olika diagnoser och jag försöker hitta något samband med hans beteende. Jag hittar en hel del, och antecknar också en hel del som jag skall ta med kuratorn när vi träffas i samband med utredningen.

    Sedan pojken föddes har han varit ängslig för tex vatten. Det tog ett år på "plaskis" innan han vågade hoppa ner i det grunda vattnet från bassängkanten. Han gillar inte att duscha, avskyr att få vatten i ansiktet och håret. Han har gått på simskola sen han var ca 4 år gammal men är ännu inte helt bekväm med vatten men han kan hoppa i djupare vatten i badhuset. I sjöar och hav är det "inte samma sak" så han vill helst inte bada mer än upp till naveln. Och absolut inte leka och stoja i vattnet om ingen vuxen är med.

    Han kissar på sig dagligen, och har bara haft torra perioder á någon månad ett fåtal gånger i sitt liv.

    Han får ständiga utbrott, speciellt under skolterminerna. Han sköter sig bra i skolan, har kompisar men följer inte jättegärna lekreglerna. Ger upp lätt när något går emot (tex i skolarbetet) och får pushas av fröken. Han jobbar bäst "något avskild" från sina klasskamrater annars stör han/blir störd.

    Det är när han kommer hem som han får ständiga utbrott. Morgnarna är en ständig kamp härhemma! Vi har kommit sena till våra resp. jobb flera gånger.........

    Han har nyligen börjat kunna "klä på sig själv" utan att jag behöver be honom; ta på dig strumporna.... Ta på dig kalsongerna.. Ta på dig t-shirt.. Ta på dig byxorna.. Nu är du färdig. Nu tar han på sig... Samma kläder som häromdan. Fläckiga t-shirtar, urinluktande byxor.... Tar på sig nya kalsonger när han kissat på sig - utan att tvätta av sig först.

    En gång passade jag två flickor på 3 och 5 år. Vi satt och åt (sonen hade ett utbrott som skrämde flickorna en smula).. När vi hade ätit färdigt var sonen sur ännu. Jag tänkte då avleda med att vi kunde gå ut och leka. Flickorna dukade undan och gick ut i hallen. Jag satt tillsammans med min son och försökte prata med honom. När jag sedan kände att vi inte kom någonvart så gick jag ut till flickorna. De hade klätt på sig skor, vantar, varm jacka och mössa! DÅ insåg jag.... Att det var något med min son.. Jag har alltid måst tala om för honom hur han ska klä på sig.. När han själv ska klä på sig tar han på sig vantarna först och sedan jackan och blir förbannad när vantarna inte går igenom jackärmen.. Tillexempel.

    Kläder kan sitta fel, skava åt..

    Han tittar gärna på tv/film flera timmar på en dag. Ska vi avbryta får han ett utbrott.

    Han har i ett par års tid bara ätit samma frukost: yoghurt och flingor. Inget annat!
    Nu har han börjat äta smörgåsar.. Och det ska gärna vara samma smörgås.. Med samma pålägg. Och Oboyen får vi inte röra om.. Pulvret ska flyta på ytan.. Han ska själv röra om det "på ett speciellt sätt"

    Med mat har det varit speciellt. När han var liten kunde han inte äta bitar, vi fick puréa eller så, för att han skulle kunna äta upp. Och han åt i evigheter.. En måltid kunde ta 1-2 timmar.. Ganska nyligen kunde han inte äta kött i ca 1 år - han spottade ut köttbitarna. Till och med tacofärsen fick han panik för.

    Han är väldigt duktig på att läsa!!!!!

    Han kan inte knyta skorna. Vi har tränat sen 1:a klass men han blir så frustrerad när han inte klarar det, så nu tränar vi inte längre.

    Läxor har skapat stora utbrott hemma så nu har han gjort läxorna på fritids - i höst ska vi se hur vi ska lösa problemet. Som fröken sa: "Ingen ide att bråka i flera timmar för läxor som tar 10 minuter att göra.." Hon är underbar, fröken!

    Ja det är lite jag funderar på.. Och efter ett möte på BUP tillsammans med honom bestämde psykologen och kuratorn att sätta in en öppen utredning eftersom han har "omfattande problem" han är både liten OCH stor... samtidigt, säger psykologen. Vad det kan innebära frågade jag aldrig riktigt.. Men jag förstår det nog senare under hösten.

    Någon som känner igen sig och kan berätta lite om hur era barn har varit/ hur det har gått sedan med träning etc?

    Jag oroar mig för min sons framtid.. Om han kan ta ansvar för sig själv, sköta hygien och ta ansvar för saker.. Har han någon diagnos eller inte? Hur skall vi få hjälp? Jag vill hans bästa.. Och, skulle han få någon diagnos - tror jag att jag kommer att gråta av lättnad... Kanske i flera dagar.. Jag har gråtit massor av kvällar för alla dessa konflikter och undrat om jag uppfostrat fel, gjort fel m.m Det är så mycket.. Och nu när saker och ting börjar lossna, vi får hjälp och.. Ja, det är många känslor jag har inombords.. Jag vet inte hur andra känner för jag har ingen att prata med förutom min sambo. Mina vänner verkar ju ha "normala" barn så att säga.. Jag har lärt mig att leva med min sons omfattande problem..

  • Little Ms Chatterbox

    åsau--> Min son är väldigt ojämn. Han är 7 år, först gjorde man en basutredning genom skolan, vid den testen (WISC-test) kom det fram att han var 12-14 år i språklig utveckling och 9-10 vid logiskt tänkande.  Men motoriskt ligger han på 3-5 års nivå.

    Han har haft flera olika "hang ups" genom åren, När han var 3-4 år åt han inte skal, inget skal. Skalade lingon:-/. Nu är det mest kläderna som krånglar, får inte vara "strumpklumpar", rätt sorts tyg i tröjor osv. Han ahde mer för ca 2 år sen men det blev lugnare efter att vi började ge honom Omega.

    Hur gammal är din son? Har ni testat med att ge Omega?


  • åsau

    Min son är 9 år på lördag. Han har inte fått Omega och jag har funderat på att ge honom det men jag tror att jag avvaktar tills utredningen är klar, utifall det skulle påverka utredningen? Jag vet varken ut eller in..

  • åsau

    Ps.. Motoriskt - kan det tex handla om att inte vilja klättra i klätterställningar etc? Min son började ganska nyligen våga leka i ställningar på lekplatser. För nån vecka sen vågade han för första gången åka i en stor och "brant" rutschkana... Han är också höjdrädd.. Känner obehag att åka i hissar.. Vill inte vara ensam alls i lägenheten tex om jag ska ut till tvättstugan eller så - någon annan måste vara hemma med honom annars följer han med även om jag ska slänga soporna.. Eller så står han vid fönstret och kollar varenda steg jag tar ut till sophuset..

    Jag provade att ha honom kvar i bilen medan jag gick in till banken för att göra ett uttag (bilen parkerad nära). Jag sa att om han tyckte det tog för lång tid skulle han komma in till mig.. Vi mötte varandra därute, men jag tycker det var ett steg åt rätt riktning att han till sist accepterade att vänta en stund i bilen!

    Han brukar "glömma" vägar.. Hans vanliga väg till skolan vågade han inte gå ensam för att han hade "glömt" hur man gick till skolan även om han gått där i flera månader. Men nu går han i sällskap med en klasskamrat på morgonen och på eftermiddan springer han hem. Ibland har han sällskap av klasskamraten också. Jag vet inte om jag har gjort rätt som låter honom gå själv - när han själv känner sig något ängslig för att göra det MEN det har ju faktiskt gått över förväntan. Själv var jag mycket ängslig i början och följde honom nästan hela sträckan i början för att sedan successivt gå kortare sträckor mot skolan. Till sist gick han själv med kamraten... Varje morgon! Nästan alla hans klasskamrater går själva...

    Jag tycker att han "ser" normal ut, därför är det svårt för mig att riktigt förstå allting men ju mer jag läser och skriver på forum desto mer inser jag att allt kanske inte är så enkelt trots allt.

    han har varit med på tv två gånger, de blev imponerade av hans kunskaper om husdjuren att de ville ha honom två hela gånger i ett barnprogram..!

    Vi har hål på väggar och dörrar efter hans utbrott (de har lugnat sig nu under sommaren, han har ju ingen skola..)

    ..Åh :)

Svar på tråden Barn med ADHD & Autism...