Högfungerande autism

Jag har en pojke med högfungerande autism som snart blir sex år. Han fick sin diagnos i december -08 och vi trodde också att sonen kunde ha adhd, men det var det tydligen inte. Jag tycker fortfarande det är svårt att se sonens behov och svårigheter. Hans starka sidor är mycket lättare att se, men samtidigt är jag rädd för att vi ibland ställer för svåra krav på honom i och med att hans svårigheter inte är lika lätta att identifiera. Han har ju som andra här beskriver en mycket varierande förmågskurva. Han är jätteduktig på saker och kan vara omogen på andra saker.

Enligt vårt hab är vår son för stor för ibt genom dem. Det var enbart för de barn som har två år kvar på dagis. Vi kan ju själva sätta oss in i det och köra med ibt, men jag tror inte vi klarar av det utan handledning.

Vår vårdbidragsansökan blev på två sidor, men jag har hört om de som har skrivit upp emot 11 sidor, så fyra blir nog bra Vi fick 3/4 vårdbidrag för sonen, vilket vi är nöjda med.

Vår son har begränsad förmåga för fantasilekar. Han kan till en viss grad leka att han är en katt eller att dinosaurier klättrer på berg etc, men oftast blir det något han sett eller vet gott hur funkar (tex en katt) och fantasilekarna blir mycket repetetiva med samma handling varje gång. Det är svårt för oss att försöka dra leken vidare, men så är iofs vi vuxna också ganska usla på fantasilekar i vår familj..

sara sofia: Precis så är vår son också. När han är med mina föräldrar eller mina syskon så sköter han sig exemplarisk. Det enda de ser är att han är väldigt aktiv, men inget mer. Jag tycker det är ganska påfrästande, för ingen tror att vi har så stora problem som vi har. Alternativt så tror de att vi har problem pga hemförhållanden iom att han inte är så bland dem.. Särskilt min mamma har sagt ett flertal gånger hur konstigt det är att han kan vara så olik i olika miljön om han verkligen har autism.

Sen så har också sonen lite dålig impulskontroll, särskilt när han blir arg. Vi försöker lära honom att säga till oss vuxna om det blir något tjafs med lillasyster, annars händer det rätt som det är att han nyper henne, knuffar henne hårt i halsen etc. Som "tur" är gör han detta bara med sin syster.

Jag förvånas ständigt ofta över denna lille kille i vår familj. Ibland verkar han så mogen, så stor. Och så normal.. Sen ibland ser man verkligen att han skilljer sig från jämngamla barn. Det slår mig fortfarande lika hårt i hjärtat varje gång jag så tydligt ser det..

Min son går i en kommunikationsklass med bara åtta elever och två vuxna, min son är den yngste i klassen. Så han får den uppföljning och det stöd han behöver. Han tycker det är "perfekt" i skolan varje dag! Och det är en lättnad, för han trivdes aldrig på dagis, så jag var riktigt nervös inför skolstarten. Har din dotter assistent, eller annat extra stöd i skolan? Vet du exakt vad som gör att det blir strul?

Innan min son fick plats i kommunikationsklassen var vi på besök i en annan skola där han egentligen skulle börja. Då verkade han riktigt nervös och efter ett tag fick vi veta att han hade varit rädd för om dem fick lov att gå till den lekplatsen som lå bakom skolan. Alltså en sak vi aldrig hade kunnat gissa oss till. Det är just det som är så svårt med dessa små, att aldrig veta vad som egentligen är svårt eller tufft för dem.

Iom att alla i sonens klass har svårigheter av något slag, så kommer vi nog inte berätta något för de andra föräldrarna. Bara om vi kommer i prat med dem så att säga. Men, hade sonen gått i en vanlig klass så kanske jag hade viljat berätta.

Vi gjorde en sån typ av bok hemma innan vi berättade för sonen. Vi skrev bland annat att han kan se detaljer, små saker som kanske inga andra ser. Länge efteråt gick han runt och sa tex "mamma, jag kan se enda till de träden där borta, det kan nog inte du". Han var jättestolt! Så en sån bok är fin :)

Jättesvårt..
För mig hade det berodd på hur speciella behov barnen på den andra skolan har. Särskolan är inte ett alternativ för vår son, där hade han inte passat in. När vi skulle välja skola var det inte alls viktig för oss att han skulle gå med sina dagiskompisar, men så lekte han inte heller så mycket med dem två som skulle börja i skolan samtidigt med honom. För oss, och för vår son har det allra bästa varit en liten grupp i den vanliga skolan. Vi bor i ett samhälle med ungefär 5000 invånare, så det är inte så stort här heller.
"Alla" barn som vet vem sonen är vet att han går i kommunikationsklassen, men ingen har någon gång sagt något negativt om det, inte äldre barn hellre. Det är många som vill leka med honom, och jag känner inte att han är något mer utsatt eller utanför även om han går i liten grupp. Det enda som kan vara lite negativt är att han är den enda i gruppen som går i förskoleklass, de andra är 1-2 år äldre. Men sonen trivs som fisken i vattnet, och det är ju det viktigaste. I en helt vanlig klass hade det blivit för många och för stökigt för sonen. Sonen blir fort trött av sociala kontakter och har inte det stora behovet av många kompisar som kanske andra har. Han leker i skolan, men orkar inte stort mer.