Hälsar även i denna tråd som i flera veckor legat bland mina favoriter 
Den 4 september fick min 4,5-åring diagnosen HFA/AS. Som ni nu skriver så var det med blandade känslor man "tog emot" den. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men jag oroas. Nu vet man att det inte är ett beteende som kommer växa bort utan snarare riskerar bli mer påtagligt/tydligt så länge omgivningen inte förstår och anpassas.
Ha det gott 
Koviktare, du vet att jag håller alla tummar i världen 
Oj oj oj, jag tror jag har tänk precis varenda tanke som ni skrivit ovan. Så lika vi är Men det var samtidigt just detta att tänka att "antingen är det något med mitt barn eller så är det jag som är skogstokig" som gjorde att jag sökte, för ur mitt barns perspektiv så behövdes det ju stöd vilket det än hade varit 
Från det ena...
Läste någonstans (här eller på annat ställe) att någon skrivit: "Jag har inget emot andra föräldrar, jag har bara inget gemensamt med dem". SÅ kan jag känna ibland. Att jag liksom inte kan känna igen mig när andras barn springer ner dörren hos varandra och hittar sina första vänner eller blir sönderbjudna på kalas hit och dit, hittar kompisar att springa iväg med så fort de kommer till en ny park och ja ni vet.
Jag är med och stöttar vid varenda leksituation och avskyr att jag med det lämnar ut mitt barn (för det är så det känns) genom att vara en skugga som hela tiden är delaktig. Jag tar liksom på mig rollen av att vara en j-a bussig lustigkurremamma som ska leka med allt och alla för att lätta upp det hela medan jag ibland samtidigt bara önskar få vara den mamma som slött sitter och dricker kaffe vid en bänk eller solar på en filt under lekstunden
Andromeda, jag hänkar gärna på till denna tsunamifria ö. Även den tanke dyker upp hos mig mellan varven
Koviktare.
Det fungerar inte med en bildplanering/schema för W? Dels ha en vardagsplanering men också göra en speciell inför besök där t ex fikan är inlagd, regelbundna toabesök och så vilor därimellan? Då vet han innan vad som ska hända och kan dra egna slutsatser och det blir inte samma kaos. (G kan ju upplevas märklig ibland när han kan gå ifrån för att helt plötsligt sätta sig vid datorn, men det är precis den pausen han behöver för att orka tillbaka till aktiviteten/besöket.)
Kram!