Hjälp, min 16-åriga dotter kär i 25-årig man!
vad är det för en kille? vet du någonting?
jag var själv 16 när jag träffade min första kille som var 25. han var världens snällaste o jag kan förstå bevekelsegrunderna till att vi föll för varandra, vi behövde varandra lika mycket. han hade nog gärna levt resten av sitt liv med mig. men när jag hade hunnit bli 20 så hade jag vuxit ifrån honom o var nyfiken på annat.
jag tycker 9 år är jättemycket när den ena parten bara är 16 år. jag tror det kan hända mycket sorgligt. jag tror det är ofta som sådana historier inte slutar så jävla lyckligt. och jag undrar ofta över vad det är för killar som tycker det är ok. känns svårt att se att en 25åring tjej skulle vara med en 16årig kille.
men samtidigt. med min egen erfarenhet i åtanke. jag vet inte om man kan göra så mycket som förälder. finnas kvar, visa att man älskar henne även om man inte tycker att det beslutet är fantastiskt kanske, sätta vissa gränser av omtanke, se till att hon vågar prata med dig om något skulle hända. se till att de skyddar sig om man vågar beröra det ämnet. som någon annan skrev, hjälpa henne att se att hon fortfarande får vara 16 o göra sånt som 16åringar gör.
en annan sak jag kommer ihåg från mig själv som 16åring var att jag var ganska låst i mina tankar, jag såg inte alla alternativ då som jag senare har förstått att jag hade. det hänger ihop med åldern. tonåringar kan låta otroligt förnuftiga och vara fantastiskt verbala men de har ännu inte utvecklat fullgod förmåga till helhetssyn hur mogna de än förefaller. frontalloben i hjärnan är inte färdigväxt så de kan inte samordna all information. o då tänker jag att det är fint som förälder om man hjälper sitt barn att se att det finns alternativ, att man kan handla på många olika sätt när man skall fatta beslut.
även fast jag hade tur och träffade en väldigt snäll kille (som jag fortfarande är god vän med idag) så har jag önskat mig i efterhand att mina föräldrar inte hade lämnat mig så ensam. att de hade funnits där mera och ställt frågor o undrat o inte bara litat på att jag som alltid var så mogen och duktig och klok gjorde rätt. mina föräldrar accepterade mitt val fullt ut och min dåvarande blev en familjemedlem vilket var skönt men också gjorde att jag kände mig ensam med flera stora frågor och att jag hade väldigt svårt att avsluta relationen av lojalitetsskäl eftersom mina föräldrar och farföräldrar var så förtjusta i killen... jag önskar att min mamma hade vågat se när kärleken tagit slut o det bara var vänskap kvar o att hon hade kunnat hjälpa mig att avsluta det hela på ett bra sätt.