Sjunkande mamma

Hej!
Blir snart galen på min sambo. Fick en son på ett år som fick en infarkt i hjärnan vid födseln som ledde till epelepsi. Vi låg kvar länge på sjukhus och där fungerade det väldigt bra mellan oss och allt kändes positivt i all bedrövelsen.

Efter några veckor hemma drog han sig undan och jobbet var allt, tillsammans med allt annat som han "måste" göra när han kommer hem. Nu i vår har vår son blivit mkt sämre av sin epelepsi och vi kämpar med olika mediciner, mkt sjukhusbesök, träning för att komma i kapp, han är långt efter motoriskt. Som grädde på moset klarar inte sonen av mkt intryck som ex affärer eller annat med mkt folk, det gör att vi mest håller oss hemma och kan inte umgås med andra med små barn, då sonen inté klarar av små barn och är infektionskänslig.

Mitt problem är att jag aldrig någonsin får avlastning av sambon vad gäller vad som helst. Han har ingen koll på hans mediciner, orkar inte lyssna på allt som rör vår ekonomiska situation om hur vi löser det för att sonen ska få vara hemma tills han blir piggare, klarar inte av min sorg över dett som hänt och inte heller tar han aktivt del i träning och annat som rör omvårdnaden.

Jag mår jättedåligt och blir sur, trött och känner mig också helt värdelös. På toppen av allt anklagar han mig för att inte "dra" in nog med pengar och att jag bör skaffa ett jobb. Jag har fullt upp att hålla mig flytande och orka med allt, känner att mina känslor sakta dör och att besvikelsen kväver mig snart. Han älskar mig och sonen, men tar ingen aktiv del i vårt liv. Pga att sonen mår dåligt av epeplepsin och har mkt mediciner, Stesolid osv, gör att jag inte klarar av att lämna honom till andra, som inte alls kan med och sambon gillar inte att ge medicin och vet inte hur han ska "hantera"sonens anfall.

Vi har nästan låst oss, sambon surar och jag bara klagar och försöker gång på gång blotta mig och förklara hur jag känner, men får till svar att jag ska ringa en psykiater? Familjens problem, gäller visst inte honom. Han har sitt liv kvar och inte minst jobb. Mitt liv är i kaos. Jag är först och främst vårdare och har inget jobb att fly till. Mina vänner och familj tycker att jag ska ge honom en spark bak, men jag vill nå fram men tycker att han borde ta första steget nu. Orkar inte mer...snälla hjälp!!!