Biologiska mamma kommer hit, adoptionsmamma säger , hon är inte välkommen:-(

Ja, vår adoptionsmamma har alltid vetat att vi undrat över vårt ursprung, och hade en riktig identitets.kris i tonåren både jag och min tvillingsyster.
Vår adoptions-mamma har själv aldrig velat preta med oss om adoptionen, utan det va vår adoptions-pappa som alltid stöttade oss.
Nu har vår bio-mamma blivit bjuden hit, en farbror betalade biljetten åt henn 2mån efter vi kontakt och, och nu fick vi veta att han också komme med sin familj.
Vår adoptions-mamma är helt utomsig av ilska, ho grät och skrek i telefonen, jaha...så nu passar det då hon kommit på fötter efter alla ÅR, hon är en lycksökerska och kommer bara lura Er och ja allt vad man kan tänka sig.
Vår mamma säger sig ha förlorat oss vid ett sjukhusbesök, vi blev inlagda allihop, mamma och vi, hon va jättesjuk och vi också pga undernäring.
Hon va på den tiden mycket fattig och hade inte möjlighet att försörja sig och ge oss ett bra liv, så hon blev lovad att sjukhuset skulle ge oss vård och omsorg medans hon kom på fötter med ekonomi och hälsa.
Men dom adopterade bort oss och borta va vi, hon fick aldrig veta vart vi tog vägen.
Vår adoptions-mamma tror inte på detta.
Vi har hört Chilenare berätta att det va många barn och vuxna som försvann under Pinochetts-regimen och idag har många Chilenare fått upprättelse och ersättning av staten för försvunna släktingar.
Däför tror nu vår adoptons-mamma att hon enbart är ute efter pengar.
Vi tycker det är hemskt att hon misstror henne så, självklart hoppas vi innerligt att det inte ÄR så...men vi vill inte misstäka henne SÅ till den milda grad att vi kommer säga att hon inte är välkommen, vi vill träffa henne och har sett fram emot detta möte i alla år.
Hon kunde utan att vi nämnde något, redogöraför varenda ärr och födelse-märken p våra kroppar och ALLT stämde. Mn syster råkade ut för en olycka och har stora ärr i huvet och på övriga kroppen.
Hon är på pricken lik oss i ansikte och kropp.
Jag är nu så besviken att detta skulle bli såhär, och önskar detta skulle bli en glädjens-sommar, men verkar ju som om det bara är min syster och jag som är glada. KRAM på Er

Vår adoptions-mamma visste om allt från början men ville inte prata om det, vi har bara kunnat prata med pappa. Hon visste om att vi fick kontakt och allt, men lyssnade bara då vi sa det , komenterade inte ens, och då hon fick veta att hon nu kommer blev hon aldeles galen, vägrar nu lyssna, ringer inte nån av oss, det sista hon skek i telefonen va att -Hon är inte välkommen ska ni veta och ni vågar inte bjuda hit henne!!!!! Hör nu va jag sa till Er....

Ja, man vill ju så gärna veta.
Vi är så tacksamma att vi kom hit och haft det bra, men nu känns det så hemskt att det blev denna reaktionen Kram kram

Vi är 34 år , och det har alltid varit så att vår adoptions-mamma styrt och ställt, men visst förstår vi hur hon tänker, men samtidigt så kanske det är enda gången vi får se vår biologiska mamma, vi har inte möjlighet att åka till Chile alls under några år, vi har båda fått barn och dom är ännu små, en av oss ligger tyvärr i vårdnadstvist och kan därför inte lämna staden som pappan bor i under pågående vårdnadstvist.
Men så tänker jag även såhär, vår adoptions-mamma skulle ju ha lite mra förståelse för vår bio-mamma, hon har letat efter sina döttrar i så mnga år, så äntligen, ja det är inte lätt. Kram

Vår biologiska mamma sökte oss men dom hade bytt namn och identitets nr på oss, hon var med i ett efterlysnings-program i Chile, men blev lurad av folk som var ute efter pengar, ledtråden ledde "ingenvart", på den tiden var det diktatur och hon som många andra mödrar fick deras barn bortrövade, kanske för att skrämma folket, det var Pinochetts anhängare och folk som röstat på honom som DÅ styrde landet, även sjukhuspersonal.
Åren gick och hon förlorade hoppet, men min syster har varit envis och sökt henne genom AC och bett Chilenska vänner söka då dom varit i Chile, men utan resultat, förän nu då Chilenska eniro kommit till
Vår adoptions-mamma är fortfarande helt otroligt rasande, vi har försökt förklara men hon vägrar lyssna. Visst kommer vi själva vara försiktiga med att ha ALLT för stora förhoppningar, men att misstro henne kan vi bara inte. Sånt känner man väl av då man träffat henne några dagar. Hon kommer nu på Lördag och det ska bli så spännande .
ÖNSKAR alla Er andra lycka till med Era sökanden och inför möten med Era biologiska föräldrar.

Ja just det glömde svara ang vår pappa, (adoptiv-pappa) han har inte vågat säga ett knyst. Vår mamma ÄR och har alltid varit väldigt dominant och han har aldrig motsatt sig henne.

Tänk att vi hittade vår biologiska mamma !!!
Min tvillingsyster sökte på svenska eniro ! På hennes namn och fann 5 personer med hennes namn, i Chile. Hon skrev brev till alla fem, vi har tidigare hittat tror jag 3 personer och ringde men ingen av dom var hon, men dessa fem personer, visade det sig att en av dom var ju hon !
Detta var för ca 3 månader sedan.
Vår biologiska mamma ringde vår väninna som är Peruanska, vi kan själva ingen spanska.
Hon ringde mitt i natten och grät så mycket att vår väninna knappast hörde vad hon sa, men det hon hörde i all gråt var att hon var vår mamma, hon har sökt oss i alla 31 år som gått.
Vi fick face-book kontakt och det blev ihärdigt skrivande, vår vän översatte, vi fick se kort på henne och jag höll på att svimma första gngen jag såg henne ! Hon var EXAKT kopia av min syster, vi är tvillingar (enäggs) men hon var såååååå lik min syster
År 2004 var vår biologiska mamma med i ett Chilensk program som är som Spårlöst försvunnen. Hon sökte oss men fann oss inte.
Hon berättade att vi försvann från BB , hon fick oss i sjunde månaden, hon hade en mycket svår graviditet, och förlossning, så vi behövde ligga i kuvös och få mycket vård. Hon var själv mycket sjuk och fattig. Men vården kostade henne för mycket så hon blev lovad att vi skulle bli väl omhändertagna på sjukhuset så hon själv kunde tillfriskna och en dag skulle hon få hämta oss.
Men den dagen hon kom för att hämta oss var vi borta, ingen på sjukhuset ville berätta NÅT.
Hon blev sjuk och helt galen av oro, så hon försökte slå sig in på sjukhuset, dom avvisade henne och till slut kom polisen. Hon hamnade i fängelse så dom fick tyst på henne.
Än idag har hon stora ärr av händelsen då hon försökte slå sig in på sjukhuset.
Borta var vi och hon fick aldrig nåt svar, hon fick svår deppression och började trösta sin sorg med alkohol. En dag vaknade hon upp utan skor, då insåg hon i vilken hemsk situation det lett till så hon började sakta men säkert återhämta sig. Hon fick jobb i huvudstaden Santiago, som hembträde, där hon än i dag jobbar och sliter för inga pengar alls.
Hon fick barn, två stycken, vår bror på 32 år och syster på 18 år. Vår syster har idag en son på 2 år.
Men !!!!!! En mycket vänlig släkting i Australien bjöd henne på biljetten hit ! Hon kom till oss för 2 månader sedan och stannade hos oss i 2 månader.

Att få träffa henne känns fortfarande som en dröm, Hon ÄR så lik oss på alla sätt, har likadan röst och sätt att vara.
Vi fick ha vänner med oss som tolkade , så då berättade hon så mycke hon kunde minnas från den tiden, men mycket har hon förträngt förstod vi. Vi har både jag och min syster barn i den åldern som vi var i då vi försvann från henne, 1 år och 7 månader. Det var såklart mycket känslosamt och mycket glädje för oss alla. Känslorna och frustrationen av att inte kunna prata då våra tolkar inte var med oss var hemsk , man ville så gärna PRATA med henne. Men att bara vara näa henne och få känna hennes stora värme och lära känna henne var enorm.

Vår adoptions-mamma blev såklart mycket mycket arg, men hon fick träffa henne 3 gånger och hon blev så förtjust i henne tillslut.
Självklart förstår vi båda, och vår adoptions-mamma är ändock den mamma vi känner "är vår mamma " hon har gjort allt för oss och gett oss den finaste uppväxten vi kunde få. Trots hennes mycket kontrllerande behov så förstår vi idag varför. Hon var SÅ rädd om oss.
Vi var som vår bio-mamma sa mycket mycket undernärda och svårt sjuka länge, och vår start i livet tog oss många år att "ta igen" .
Vi har verkligen varit med om den största händelsen man kan vara med om som adopterad. Livet känns ju helt otroligt nu, man måste smälta detta. Förra Fredagen vinkade vi adjö av vår bio-mamma på Arlanda, det va så fantastiskt och samtidigt sorgligt. Jag kan inte smälta detta än , KRAM och vi önskar Er alla som vill veta Era rötter att ni också får vara med om detta.