Jag har hittat min mamma, men nu vill jag inte mer

Ville bara säga tack för att du delar med dig av din erfarenhet!

Jag med.

Att göra den resan du gjorde för o. finna sina rötter, är det bästa jag gjort.
Det var d å "pengen trillade ner" det var ju d ä r, med d e människorna jag hörde hemma - det var så jag blev hel o. mycket tryggare.

Men min teori är att har adoptionen o. anknytningen fungerat, så är intresset att söka mindre o. bibehållen kontakt inte heller lika viktig.
Stämmer det(som jag tror det gör) så är du ju bara att gratulera .

Jag är inte adopterad själv, men tänker att det här måste vara hemskt olika. Du hade frågor och funderingar, nu har du fått de svar du vill ha och känner dig nöjd. Det är väl helt okej? Vem vet hur du känner i framtiden, kanske kommer du fortsätta känna så här, kanske kommer du en dag vilja ha mer kontakt med din biologiska mamma.

Jag har oxå träffat min biologiska familj. Jag har tät kontakt med dem nu. Inte för att jag känner tillhörighet med dem utan för att det är roligt.
När jag lämnade mitt födelseland efter mötet med dem tänkte jag oxå att det va det enda jag behövde. Fick svar på alla frågor och fick träffat dem. Men efter ett tag så skrev jag ner för att höra hur min pappas operation gått och sen dess har vi hållt kontakten. Min syster och bror har barn som är så lika mina barn och det är kul att visa mina egna barn att de oxå har kusiner som är lika dem :) Det är så olika mellan oss som träffat sin biologiska familj. Det är inte ngt konstigt att man sen inte vill träffas mer. Man har ju sin trygghet i sverige. Många av oss vet ju inte om ngt annat liv än det. Ta det i den takt du känner. Kansek om ngr år vill du ta upp kontakten igen.

Är inte själv adopterad, men reagerar på att du själv känner dig taskig mot henne..? DU har inga skyldigheter alls! Det var väl jättebra att du fick träffa henne, och att du fick svar på dina frågor, men det betyder inte att du har några förpliktelser. Lycka till i ditt beslut och gör INGET som du inte helhjärtat vill och har lust med!

Tack så mycket för alla fina kommentarer. När man själv bara sitter och tänker kan man lätt snöa in och fastna i "dumma" tankar. Men jag ska ta en dag i taget. :) Som sagt, man kanske känner för mer kontakt i framtiden... eller inte... men det är ju nåt man får se. Jag behöver ju inte bestämma det nu.

har oxå träffat min biologiska mamma för ett antal år sedan då ja och min familj var i mitt hem land, ville bara se att hon levde och om hon var lik mig om hon mådde bra osv. men vill absolut inte ha nån kontakt med henne så men åker ja till hem landet på semester igen så visst kan vi ses men vill inte ha annan kontakt. Hur man nu ska förklara utan att det låter helt dumt.

visst tänker ja i bland på henne o mina "syskon" om dom överlevde tsunamin o hur dom mår.är blandade känslor ja har både ledsna o glada. glad att ja kom till sverige o till bra föräldrar med god ekonomi mm. min bio mamma var mkt mkt ung o är mkt fattig. ledsen i bland att hon lämnade bort mig men ja vet att ja hade fått en mycket tuff uppväxt kanske tomt aldrig överlevt

så ja förstår dig TS lycka till med dina funderingar =)
önskar dig lycka till

Förstår precis dina tankar!

har inte träffat min biomamma, bara sett via webbkamera.
Jag har också fått "nog" och vill dra mig tillbaka, men hur gör man det på ett fint sätt??

Intressant för en blivande adoptivmamma att ta del av era tankar och funderingar.

Förstår att det är en känslig situation att vilja avsluta eller minska på kontakten med sin biofamilj när man hittat den. Någonstans känner jag dock att ni har rätt till era känslor och inte skall behöva hålla kontakten om det inte känns bra för er. Båda era familjer måste acceptera ert beslut...

Jag blir så glad av att se att andra har liknande tankar, för då känner jag mig inte så ensam och hemsk för de känslor jag har. Min bio-mamma mailar mig ofta, inte så ofta nu längre för jag tror hon lägger band på sig, men så fort jag svarat henne (vilket jag gör kanske varannan vecka) får jag ett mail dagen efter. Jag känner mig taskig, men jag har ingenting att skriva till henne och hon frågar mig aldrig nåt heller. Känns meningslöst... Det enda hon skriver är hur mycket hon tackar gud för att jag "återuppstått" och hur mycket hon älskar mig...

Nä, jag är VÄLDIGT glad att jag är adopterad och fått en så fin chans här i Sverige. Inte vara fattig och ha möjlighet att studera och göra vad jag vill. Och att ge mina kommande barn en lika fin möjlighet. Jag är faktiskt sjukt glad att jag bor i Sverige och inte i Colombia. :)

Kram på er alla!