Jag klipptes 3 cm utvändigt och sprack 3 cm invärtes, läkaren sa att han sydde fler stygn än normalt. MEN till skillnad fràn mànga andra led jag aldrig av det efteràt. Hade aldrig ont. Inte när jag kissade, inte annars. Det var obehagligt att göra nr2, men det berodde pà min rädsla att det skulle brista igen.
Sà, man behöver inte alltid fà problem efteràt trots att man spruckit relativt mkt.
Det värts med förlossningen (t.o.m. värre än värkarna) var när jag trodde vattnet gick och sedan upptäckte att allt det vàta pà mina byxor var blod. Efter det fick jag panik eftersom jag kände hur det sipprade ut mellan benen vid varje värk. Jag motarbetade därför varje värk och öppningsskedet gick inte framàt. Jag o min sambo trodde att jag skulle förblöda. Efteràt har jag insett att det förmodligen var vatten men att det var blodblandat och att jag missförstod situationen.
INFORMATION!!! Det skulle jag säga är det absolut viktigaste. Det ger en lite mer kontroll. Problemet var att jag födde i ett annat land och att dom inte gav mig nàgon info. Jag hade panik och de kunde inte lugna mig. De förklarade ingenting. Sà inför nästa förlossning ska jag prata med dem innan och förklara att jag vill veta allt som händer. Jag visste inte ens när jag krystade att det var det jag gjorde. Det sista jag fick veta var att jag var öppen 5 cm och sedan var han ute utan ngn mer info.
Det bästa med förlossningen var när paniken tillslut släppte och jag lyckades fokusera pà andningen. Fràn att ha öppnats 5 cm pà 8-9 timmar, öppnade jag mig dà resterande 5 cm och krystade ut min son pà 2 1/2 timme.