är inte kär i pappan till mitt väntade barn

Hej,

Jag känner exakt likadant. Är också konstnär - och pappan är, ja... tråkig. Han gör absolut inga fel men det driver mig till vansinne att han inte gör det. Jag har all makt. Är i v 13 och funderar på abort bara pga det, men vill inte göra abort. (Vi har båda varsitt barn sen innan, ej gemensamma) Bor inte ihop och jag kan absolut inte tänka mig att bo med honom, även om det vore ekonomiskt fördelaktigt eftersom konstnärer som bekant inte har jättemkt pengar.

Är också jätterädd för att barnet ska bli som honom, eller typ... ett helt vanligt barn. Vill inte låta skrytsam men min dotter (vars pappa också håller på med konst/poesi) har alltid varit en sådan som väcker uppmärksamhet. Pratade tidigt, charmar alla, hon är mer kreativ än de flesta människor jag mött.

Antar att jag kommer påverka barnet och kan "rädda upp" hans gråhet, men är det rätt att skaffa barn med ngn om man redan vet att man antagligen kommer göra slut rätt snart? Jag hade tänkt hålla ut och försöka se till hans goda sidor, men nu känner jag typ att jag inte pallar en enda dag till. Jag vill inte att han ska kyssa mig, jag vill inte träffa honom, jag vill inte spela med och låtsas att allt är bra. Vi har inte varit tillsammans särskilt länge och graviditeten var inte planerad.

Jag har inte varit kär i honom ngn gång under de ca 7-8 månader vi träffats, men jag har försökt bli det för att det kändes som en bra idé. Han är stabil, trygg, pålitlig, allt sånt som mina killar inte brukar vara. Men jag STÅR INTE UT.

Kom fram till i fredags att jag inte kan gå runt en hel graviditet och spela en roll och hoppas att det ska släppa när barnet är fött. Men vad gör man?