Hur upplevde du/ni tiden på Neo?

Hej, får jag fråga vilket som var erat "hemsjukhus"?

Våra flickor föddes i vecka 29, och vi låg också på östra, visserligen var det under sommaren och det var semestertider och mycket vikarier inne och jobbade.
Vi fick flytta till NÄL trollhättan efter en vecka. När vi väl kom dit blev vi så mycket bättre bemötta än vad vi hade blivit på östra.
Självklart fanns det änglar på östra, personal som verkligen "såg" en och gjorde allt för att hjälpa en att komma in i den nya världen. Men en del personal får mig fortfarande att må illa, körde över oss föräldrar totalt (vid ett senare tillfälle, i v 33, så var ena tjejen tillbaks på östra för op. Då var det vid två tillfällen (samma peron) som satte hennes liv i absolut livsfara, jag borde väl anmält henne, jag har skrivit om det i min blogg).
Läkarna på östra har ju den allra bästa kompetensen, men de flesta av  dem borde gått en kurs i bemötande, beslut togs över våra huvuden och vi fick inte automatiskt veta vad de behandlade vårt barn för om vi inte frågade. De talade inte om för oss vid ett tillfälle att de bytt plats på barnen i salen, vilket sårade mig djupt då en sköterska glor på mig och utbrister bittert "och vem är du?", när jag var på väg fram. Jag fick alltså fråga snällt var mitt barn fanns, de kunde ju bara ringt och sagt det. De missade även allvarliga komplikationer som barnen hade när de föddes, som upptäcktes när de kom till NÄL. Vilka resulterade i att de fick flyttas tillbaks igen, och tillbaks till näl sen igen.
Där (NÄL)var alltid läkarna snabbt framme och informerade oss föräldrar om sjukdomsbilden, de sökte alltid upp oss för att förklara varför, om det var nåt som behövde behandlas eller medicineras, det var en helt annan relation till läkarna, man kände sig inte besvärlig när man frågade saker. Sköterskorna var väl lite av en blandad kompott där med. En del brydde sig verkligen och såg vilket trauma man gick igenom av att få barn förtidigt, medans några skulle försöka vara så klämkäcka att det var jobbigt.

Just det du säger om att det inte känns som att man som förälder mentalt hängde med i barnets hälsa; precis så var det för oss med.
Det är så tungt att se sitt barn sväva mellan liv och död.... och så nästa dag så säger personalen;"jamen nu kan ni ju ta ut henne på promenad".... NEJ! ville man bara skrika för man hänger inte med, skulle önska att all personal kunde få utbildning i bemötande och läsa lite om hur föräldrar faktiskt upplever det!

Ojdå, nu blev jag lite upprörd, ligger mycket känslor kvar....

Hej, jo det var ett år innan er, flickorna föddes 28 maj 2008. Jag har inte hunnit blogga så mycket av tiden på neo, men har skrivit blogg den jobbigaste tiden.
När jag får tid ska jag läsa din.

När jag tänker efter så var det en vedervärdig värld man levde i på NÄL, "skrubbarna" som vi föräldrar fick bo i. Det fullständigt vidriga föräldraköket, fast städade man så kunde man ju laga sig en middag, räddningen var att vi var tre par som var "långliggare" och kom bra överens, vi satt ofta och umgicks på kvällarna och delade sorgen över bakslag och glädjen över framsteg. Köket i göteborg var ännu värre pyttelitet - och när jag bodde där i två veckor så var det några familjer som varken diskade eller torkade av efter sig så jag undvek att gå in där. Läget då var så allvarligt för vår lilla att jag inte bodde på RMcD-huset, utan i ett av de föräldrarum som finns precis utanför avd316, vid hissarna. Det var iofs ett jättefint rum, helt nyrenoverat.
Personalen på Näl var som jag sade tidigare lite av en blandad kompott, de som var "våra" änglar var, brittmarie, katharina, Pernilla (jobbar på akuten nu), och några jag inte minns namnet på. Sen var det ju de här jobbiga där oxå, som inte verkade vara lämpliga för sitt jobb.

Andra gången jag var på östra så var vi ett tag i det röda rummet, personalen där var helt fantastiskt underbara. Att de låg på gröna rummet när de föddes var för att det inte fick plats på röda. I gröna rummet är det väldigt stimmigt, men det går säkert i perioder. Barn flyttas in och ut och man blev ombedd att lämna rummet under rond, även om vi satt känguru, läkarna var helt bedrövliga i bemötandet, men jag är dem ändå evigt tacksam att ha räddat livet på mina barn!

Vi har magnus Lichtenstein som läkare, dels så jobbar han tisdagar i lysekil (där vi går på återbesöken), och dels så är han hjärtspecialist och följer en av våra töser som fortfarande har öppen ductus. Han är grymt skicklig, men väldigt "läkare".
De läkare vi hade huvudsakligen på neo var, Johan, Peder, Thomas Bokemark, Magnus.
Ja, Johan är grym, vårt först möte var när han kom in till oss i köket när vi satt och åt, han tecknade och förklarade hur de upptäckt en liten hjärnblödning, och vad de gav för medicin för det och hur den verkade... Vi satt helt mållösa, var helt hänförda över att det fanns läkare som förklarade saker, det hade ingen gjort på östra, där hade de helt pga stress missat tre öppestående ductusar och en hjärnblödning grad två.

Vi bor på orust.