Lämnar man någon för att man vill åt olika håll i livet?

Ingen som har erfarenheter/synpunkter?

Jag har lämnat en relation (utan barn) där relationen från början var bra, vi träffades som unga och växte ifrån varandra. Till slut befann vi oss vid en punkt där det inte kändes rimligt att fortsätta tillsammans och kompromissa mer då vi hade så fundamentalt olika syn på hur en relation bör vara och vad vi ville ha ut av livet. Lyssna på hjärtat är mitt råd.

Det beror på hur pass olika önskemålen är. Går de två inte att förena så de är motsatser till varann är det svårt, tex då en vill ha ett barn till och den andre vill absolut inte det. Man kan ju liksom inte kompromissa där och skaffa ett "halvt barn" till

En måste ge med sig och finna sig och må bra i beslutet eller så måste man gå olika vägar och hitta det man vill.

Själv ville jag ut och resa min make ville satsa på karriären. Vi kunde kompromissa ihop detta genom att samtala med varann. Vi löste det så att min make tog jobb utomlands och karriärade medans jag fick min dos av utlandet och att bo utomlands

Men vad gäller barn eller inte kan jag inte ge dig något besked, där gäller nog tyvärr att en av er måste ge sig om ni ska kunna fortsätta.

Anonym, Jag vet väll innerst inne att det är det jag ska göra. Drar väll mig för smärtan och otryggheten det för med sig bara!

Ännu en av mina svagheter, att stå på egna ben!

Anonym (Rådvill) skrev 2009-07-26 13:39:12 följande:

Vet du att du vill ha ett barn till och inget kan få dig att ändra dig? Det hör ju till en sak i livet som är det viktigaste av allt. Ett sånt beslut såsom barn eller inte kan man inte förtränga. Om du inte kan få honom med dig på detta hade jag nog övervägt att lämna, för ett barn är ett livsavgörande beslut och väger tyngre än allt annat. Vill man ha barn så är det viktigare än allt annat.

Du kanske är rädd för ensamheten det kommer att medföra? Jag har också brutit upp från ett långt förhållande och i början var det jävulskt ensamt och kaos och man tvivlade hela tiden på sitt beslut. Men det är faktist så som de säger tiden läker alla sår och man repar sig, men det kan ta lång tid.

Om man inte kan komma fram till en kompromiss som fungerar för båda så går man. I ditt fall TS är det ju svårt att komma till en kompromiss.

Ang barnet som får leva med skilda föräldrar, de lider inte nämvärt av det, de lider i så fall mer av bittra desillusionerade föräldrar som känner att de förspillt sitt liv.
Jag och mina bar har det bra. Inte något ekonomiskt överflöd men vi har det bra.

Och vem vet? Om ni separerar och han har dottern varannan v så kanske han inser hur mycket ett barn betyder och hur mycket du har gjort för honom under åren och ändrar inställning. Om inte så har iaf du chansen att få leva ditt liv som du vill.

Tack för era svar. Jo det är väll så att för varje dag som går så inser jag mer och mer att mina känslor falnar. Jag vill ju så mycket annat. Och jag vill bestämma över mitt liv. Självklart i samförstånd med en partner. Man kan ju inte tycka lika om allt, mötas på halva vägen om vardagliga ting blir oftast bäst. Men grundstenarna måsta men nog dela. Annas hamnar man där jag är nu!

Det är väll så att det tar tid och MYCKET energi att ta (och våga ta) ett sådant beslut. Det är ju också livsavgörande!

Jag tror att det är vanligt att man separerar för att man vill olika i livet, har egna nya mål som inte överensstämmer med varandras.
Ungefär som att försöka driva ett företag men inte ha samma visioner.

Egen erfarenhet: kärlek övervinner inte alls allt, om man inte vill.

Anonym (Rådvill) skrev 2009-07-26 14:04:45 följande:

Jag tycker det låter som att du faktiskt vet vad du vill. Och det är bra. Men som du skriver är det ett stort beslut som måste få ta tid.

Det låter som du vill ut... livet har mer att ge om man är beredd att offra tryggheten och det hemtama. Men det är samtidigt otroligt utvecklande att hitta tryggheten inom sig själv, att känna att man är självständig och stark. Att bygga upp ett eget liv utifrån sina egna okompromissade värderingar.

Kärnfamiljen är som bäst när den är harmonisk och lycklig och där både föräldrarna varje dag aktivt väljer att leve det livet. Är förhållandet disharmoniskt är det i många lägen bättre även för barnet att föräldrarna lever självständiga och åtskilda liv.

Du borde verkligen diskutera detta med din man. Tala klarspråk.

Boktips: "Lyckan kärleken och meningen med livet"

sakoline; Jo det är väll därför man i grund och botten separerar överhuvudtaget!

Anonym (ma): Visst märker barnet att det inte är bra med mig! Så kan det ju inte heller vara!