Jag såg i en annan tråd någon som skrev att hennes barn måste göra sig förtjänt av hennes kärlek. Att "göra sig förtjänt" betydde att bete sig på ett bra sätt gentemot föräldrarna.
Vad tycker ni? Krävs det något av era barn för att de ska få er 100%-iga kärlek eller får de det vilket som?
Saknar ett mellanting i alternativen. Jag älskar mina barn över allt annat, men inte helt 100% villkorslöst. Det finns några få saker som jag tror att jag skulle ha väldigt svårt att komma över, tex om nån av dem skulle växa upp och förgripa sig på barn...
vilken rubbad inställning!! 
gällde det även omvänt tro? att hon måste förtjäna deras?
Ja jag älskar mitt barn villkorslöst. Jag kan inte göra så mycket annat än mitt bästa vad gäller uppfostran och försöka få mitt barn till att ha sunda värderingar i livet. Om mitt barn sedan väljer en, för mig, sämre väg i livet betyder inte att jag kommer älska honom mindre för det. Däremot kan det kanske vara svårt att förstå vissa saker, som inlägg #1. Skulle han förgripa sig på barn t.ex så skulle jag ha mycket svårt att förlåta honom för det, men älska honom djupt i mitt hjärta skulle jag gjort fortfarande.
jag gör vad som helst för mina barn iaf!! älskar dem in i döden och beyond oavsett precis allt annat.
Tänker som Eshka- att älskar dem gör jag oavsett allt. Förstår,accepterar, gillar allt de gör, nej. Tror att barn måste älskas villkorslöst för att kunna bli trygga, empatiska individer som beter sig "bra". Det betyder ju inte att man inte blir arg eelller säger till eller pratar om oacceptabelt beteende, bara att man fortsätter ge dem kärlek. Har själv blivit "utfryst" som liten,dvs bara blivit accepterad när jag gjort exakt som önskat och vid uppror el annat helt avvisad och utfryst. Tagit hela vuxenlivet att återuppbygga skadad självkänsla och hitta mina egna önskningar. Psykisk barnmisshandel enligt mig.
Ja, jag älskar dem villkorslöst. Däremot tycker jag inte alltid om dem ...
Jag älskar mina barn villkorslöst. Det spelar ingen roll vad dom kommer göra, jag kommer alltid att älska dom. Däremot kommer jag inte alltid respektera deras val eller acceptera allt dom gör så klart.
Kärleken försvinner aldrig, men visst kan det vara olika lätt att tycka om dem i olika faser. Jag tycker hela tiden man inser att det finns så mycket av sina barn att lära känna - vilka de egentligen är! Det är både fascinerande och hissnande.