Inte mormor... ?? *ledsen*

Okej, detta blir en liten roman, men ni får ha tålamod.
Min svärmor sade redan tidigt när vi planerade vårt första barn att hon inte kommer att se mig (icke bio) som mor till det barnet. Långa diskussioner följde efter det.
Nu har vi två barn och jag är bio till ett. Hon har inte förändrat sig med åren, vår äldsta fyllde fyra år i somras och vår yngsta är två. Min fru har haft många och långa (och heta) diskussioner med henne och förklarat hur vi känner det. Hon särskiljer på våra barn (medvetet? omedvetet?). T.ex. så skickade hon Alla hjärtans dag present till vår dotter min inte till vår son för något år sedan. Hon menade när vi frågade att det måste kommit bort på posten, men det kom aldrig, och eftersom hon aldrig heller senare följde upp om han fått något och ej heller skickade något nytt utgår vi ifrån att hon bara skickade till dottern. Vi gav såklart aldrig paketet till dottern heller.

Jag fick också höra för ett år sedan att hon aldrig tyckt om mig. Jag blev inte ledsen men kände mig besviken över att hon inte kan tycka om mig för att jag försörjer, älskar och är en fantastisk förälder till hennes barnbarn och dessutom älskar hennes dotter gränslöst. Detta slutade med att vi faktiskt valde att inte bjuda in henne till dotterns kalas. I år gjorde vi ett nytt försök. Det kändes mycket krystat.

Vi har tagit beslutet om att inte längre umgås med henne och hon träffar inte längre våra barn. Egentligen är det min fru som fått ta det beslutet eftersom det är hennes mamma. Vi pendlar mellan att helt (100%) låta henne utebli från barnens liv och att låta henne komma på kalas 2 ggr/året och that´s it.
Vi vill ju att barnen ska få ha båda sina mormödrar i sina liv, men orättvisan för barnen i att bli olika behandlad är för svår att hantera och inget vi vill utsätta någon av dem för.
I förra veckan hade dottern mellan-namnsdag. Då fick frun sms. Två dagar tidigare hade sonen haft mellan-namnsdag. Då kom inget sms. Kanske glömde hon? (det gjorde jag också, så det är inte det!).
Men vi känner ju någonstans att om hon vill göra något åt denna oro från vår sida om att hon särskiljer barnen, då får hon anstränga sig mer och faktiskt behandla dem lika (även sådana "skitsaker" som mellan-namnsdagar).

Just nu är vi oerhört misstänksamma och det gör inget gott.
Min fru upplever att hon inte ser samma kärlek i sin mammas ögon när hon ser på vår son, som på vår dotter.
Jag blir så himla ledsen när jag skriver det här. Det är tungt för mina barn. Mina barn är så himla viktiga för mig.
Önskar så mycket att de båda kunde vara lika mycket uppskattade och älskade.
Tills de är det får hon inte vara en del i mitt eller mina barns liv.
Det är ett svårt beslut.
/Holi