Ni som är hemmaföräldrar längre tid..

Vill också gärna ha tips!

Vår son fyller två år nu i oktober och på hans födelsedag väntas barn nr 2 komma. Vi har varit hemma med honom tills nu och han ska inte börja på dagis utan får fortsätta vara hemma med den som är föräldraledig. I minst två år till kommer vi att kunna vara föräldralediga och ha båda barnen hemma men sen då? Både jag och min man ser helst att barnen ska få vara hemma så länge och så mycket som möjligt. Men det blir svårt när föräldradagarna är slut.

Har redan börjar fundera på alternativ...men vill gärna få tips på hur andra gjort/gör för att kunna vara hemma så länge som möjligt.

Jag förstår din glädje över att upptäcka att du inte är ensam :) men vi är många som följer vår magkänsla......

Vill du hitta fler som är hemma så besök www.hemmaforaldrar.se där kan du bli medlem i nätverket också

Har varit hemmapappa på deltid i 2,5 år nu och kommer att vara det ett tag till. Vi delar på hemmavaron och jobbar deltid båda två. Barnen ska inte in på dagis än på ett tag. Vi träffar andra barn regelbundet.

Man får vara beredd på att leva sparsamt och inte dra på sig onödiga utgifter. Bra att ha en slant sparad som man kan ta av när det behövs större inköp.

Kan tillägga att det är värt varenda krona att kunna vara hemma med barnen längre tid.

En hel del av de som ser ner på dig är med stor sannolikhet avundsjuka för att de inte vågar vara hemma själva.

Jag tycker det är bra att ni vill vara hemma länge.. men tänk på att riktigt aktivera era barn och att dom har kompisar (alltså bland dom barn som dom börjar förskoleklass med).

Min sambo var hemma tills han var 6 år.. han har berättat hur fruktansvärt det var att börja förskoleklass utan att ha varit på dagis och inte alls känna nån. Han stammade väldigt mkt när han var liten och fruktansvärt blyg.. det sitter fortfarande kvar..

Kan tillägga att han vill inte att vår dotter ska vara med om samma sak.. (nu går ju ändå inte det då hon har gått hos dagmamma sen hon var 12 månader.. men det har inte med saken att göra egentigen).

Det är ett av alternativen vi tänkt på, att båda jobbar men går ner i arbetstid. Vi vill gärna vara hemma båda två. Mne det beror lite på vilket jobb jag hittar (är nyexaminerad gymnasielärare).

Jag tror att många barn känner precis som din sambo när de börjar på dagis - oavsett ålder. Att komma ny till en grupp som kanske är sammansvetsad och inte känna till rutiner osv. Jag tror att många barn känner sig utsatta och blir blyga även om de är yngre (och kanske ännu mer då). Skillnaden för din sambo är att han var så pass gammal att han kommer ihåg det.

Hej

Jag jobbar två helger i månaden.
Det kanske skulle passa er med....

Jag tror inte det är någon skillnad om man är 1, 2 år. Då gråter ju barnen ibland hjärtskärande och får slitas loss från föräldern.... HUr tror du att dessa barn skulle berätta om sina upplevelser om de hade kommit ihåg dem? Skillnaden är bara att de inte kommer ihåg för de var för små.

Nu tycker jag nog ändå att dagis i måttliga doser är bra, och visst är det viktigt att aktivera barnen. Vår äldsta kille går i ettan. Men min tvåa och trea är hemma med mig. Tvåan är född 06 och går på kyrkans barntimme som hon tycker är jättekul. Sen är vi på öppna förskolan några gånger i veckan. Eller så leker vi med andra barn privat.

Jag tror inte det är må¨nga hemmamammor som känner att barnet ska isoleras

Alla 1-2 åringar behöver inte slitas loss från sina föräldrar utan trivs hos dagmamma/dagis.. men det var egentligen inte det jag skrev heller.. Utan att man ska aktivera sina barn och låta dom träffa jämnåriga.. inte bara syskon.

Det vet jag. Men många gör det. Och det är de barnen jag skrev om.

Många 5-6 åringar som börjar första gången har helelr inte några problem alls att börja. Det är ju precis som att byta klass och komma till en ny sammansvetsad klass.
Många har lätt för att skaffa nya vänner, andra är blygare.

Jag tror att det är en vanlig vanföreställning att blyga barn blir mindre blyga bara de börjar på dagis tidig. Blyghet är medfött och tyvärr inte en egenskap som uppskattas i vårt samhälle där vi gillar "sluggerungarna" som pratar högt, ska vara i centrum och tar för sig, rycker leksaker på dagis från de andra barnen och snabbt trycker ned den som hotar posten som ledare. Blyghet kan man inte "härda" bort men man kan lugnt uppmuntra barnet och finnas där som en trygghet.

När ett blygt barn börjar på dagis är risken stor att barnet hamnar längst ner i hierarkin och få lida enormt. Även om det är jobbigt att komma till en ny grupp så har de ändå fått en grundtrygghet om de är lite äldre. Hemmabarn brukar många gånger vara väldigt trygga i att de lärt sig hur man lär känna nya barn i nya miljöer, istället för att bara möta samma barngrupp på samma dagisgård i 5 års tid, där de har samma plats i gruppen. Det är i familjen barn lär sig det sociala samspelet.

Det jag sett med barn som kommer nya till en skola t ex är att de väcker nyfikenhet och blir favoriserade och får en speciell status. De kommer nya utan att någon har några fördomar. Duktig personal ser naturligtvis till att barnen snabbt känner sig hemma i gruppen också.

Tyvärr tror jag inte att din man lidit mindre av sin blyghet bara för att han börjat på dagis tidigt. Är han så blyg så kan han nog tacka sin lyckliga stjärna för att han slapp utsättas för det.

Kanske ni kan vara privat dagmamma/pappa? Och få en extrainkomst genom att ta hand om andras barn. I en del kommuner får man ju då även betalt för sina egna barn.

Har sett reportage om föräldrar som rest utomlands för att föräldrapenningen räcker längre i billigare länder. (Kanske svårt om man har skolbarn)

Angående studier så finns det massa distanskurser, några med fasta tider, men många är helt webbaserade så man tentar av dem i sin egen takt.

Jag är uppväxt med mamma som var hemma och pappa som jobbade. Jag och min lillebror (22mån yngre än mig) har pratat om detta i efterhand. Jag har aldrig känt att jag skulle hamnat utanför för jag inte kände någon från dagis när jag började förskolan. Inte heller att jag skulle ha svårigheter socialt. Det enda jag kan känna jag inte har är de inlärda könsrollerna som jag tror läggs på dagis, detta är ju bara postivit. Min bror däremot stör sig på att han fick vara hemma och känner han lidit socialt av det. Vi har alltså olika uppfattning om vår uppväxt. Mamma var dock ganska ensam och säger i efterhand att hon inte riktigt vet om gjort samma sak igen. Hon säger hon blev efter i arbetslivet vilket jag inte riktigt köper, det var liksom 6år det handlade om, så mycket efter blir man inte. Hon säger att hon gjorde det hon kände var rätt då och det är väl rätt.

Jag sitter nu själv med en 7-mån son och längtar tillbaka till ett jobb jag inte längre har för det var ett vik. Det finns inte så mycket att söka för mig heller. Jag är kluven, jag längtar till att jobba, helst 50% men samtidigt kan jag amma i lugn och ro osv.

Ville bara delge hur jag upplevde det att vara hemma med mamma själv Om det är så att man som förälder vill vara hemma länge med barnen tror jag det är bäst att dela med den andra föräldern. Argumentet att barn behöver social tillvaro går ju att lösa genom öppna förskolan exempelvis.

Härligt att det finns andra som är hemma med sina barn! Jag är hemma med min 2,5-åring och min 2-månaders, har ingen avsikt att sätta dem på dagis. Vi löste det så att jag började jobba som dagmamma efter min mans pappaledighet - det är verkligen toppen, barnen får träffa kompisar och stimulans så och man får betalt för att vara hemma med sina egna barn.