Jag är otrogen och det känns... bra!?
Ja. Jag är otrogen mot min man sen 5 år, som jag även har barn med. Men jag mår inte dåligt av det. Inte alls, faktiskt. Det ända som får mig att må dåligt är att jag är på väg att tvinga mitt barn växa upp i en splittrad familj.
Min "älskare", fånigt uttryck, är flera år yngre. Vi har mycket mer gemensamt än jag och min man. Jag vill vara med honom, men inser att det förmodligen inte kommer hålla. Men det känns så jäkla skönt! Sen jag har varit med min man, som var min första, har jag kännt mig kontrollerad, ägd. Jag hatar den känslan. Känslan av att jag gör det JAG vill är så jävla underbar! Och därför tänker jag göra det igen.
Vill inte vara med min man längre. Jag älskar honom visst på ett sätt men kan inte leva med hans kontroll och hans moral (t.ex. att man är oren om man har sex med mer än en person). Nu ska jag försöka avsluta det på snyggast möjligast sett. Vet inte hur dock.
Jag var alltid emot otrohet, tyckte otrogna saknade självkontroll och respekt. Och ja, nu sitter jag i båten själv. Tänk vad man kan döma andra... sen sitter man där och är dökär, med besvarade känslor. Det är lätt att nått händer. Vi är väl alla bara människor? Vill dock tillägga att hade det inte varit p.g.a. vårt gemensamma barn hade jag redan varit borta med vinden. Och tyvärr har jag inte tillräckligt med självkontroll att vänta tills EFTER skiljsmässan. Sorry.
Är jag hemsk eller bara mänsklig? Är det inte egentligen sjukt att man blir ägd av en annan människa? Att inte få göra vad man vill? Varför ska man egenligen lova varandra trohet? Vad är meningen?