Är ni föräldrar oroliga hur det blir när era barn blir tonåringar?

Nej jag har inte varit särskilt orolig. Har nu två tonåringar och än så länge har min strategi lyckats. De är skötsamma och vi har ett öppet förhållande där vi pratar om allt. Inga förbud och så heller.

Har en 6 åring oxå och tack vare att det gått så bra för mina nuvarande tonåringar så är jag inte orolig för hennes tonårstid heller.

Tja jag är ju tonårsmamma som jag skrev ovan.

Inga regler utan ständig kommunikation kör vi med härhemma. Gemensamma beslut och ingrodda värderingar sen barnen var små.
Tanken bakom inga regler är att det helt enkelt inte finns nåt att bryta.

Är själv uppfostrad till att tänka efter själv med stöttning o råd från min mamma.

Nope inget testande. Värderingarna vi har som familj tycks ha fastnat. Sonen som blir 18 nästa år ser fram emot att ta en öl på sin födelsedag, men eftersom vi har pratat mycket om det och han vet min inställning så testar han inte. Betalt körkort frestar oxå.
Jag är ganska hård på tider och trots att han protesterar om det så håller han sig till dessa tider. Han håller mig oxå informerad om vart han är o vad han skall göra. Som tur är så har han bra kompisar och de hänger gärna härhemma oxå.

Men jag tror en del på detta med att vi inga förbud har. Det har lix avdramatiserat det hela en del.

Vi diskuterar det mesta så därför finns inga regler. Är själv uppfostrad på det viset o det funkade kanon på både mig o min bror.

De är inte intresserade av att festa heller. Men visst får de det om de vill. De vet att jag vill vara informerad att jag antingen väntar uppe eller kommer o hämtar. Tider o sånt diskuteras från gång till gång. Alkohol har jag nolltolerans till, men samtidigt så vet de att jag aldrig nånsin blir arg om de gör nån "dumhet". Det enda jag begär är ärlighet om det. De vet att de alltid kan ringa mig om det är nåt.

Men mycket tror jag beror på att de har integritet samt att de tänker med egna huvuden och inte bryr sig om vad andra tycker o tänker.

Jag tror oxå att det gäller att vara förutseende i "fostran" eller hur man skall säga? Att de rätta värderingarna är lagda i tid. Sen att man självklart är en närvarande förälder. Jag ställer mycket frågor och är intresserad och engagerad. Sonen skojar ibland o säger att det enda som saknas är gps o fotboja. MEN protesterna är ganska lam så jag tror nog han inser att han har det rätt bra? *S*

Det är mest fotboll o freestyle filmande som gäller för sonen. Sen en del dataspelande oxå men även filmer o annat. Jag tror nog oxå lite på det där med idrottandet, men sen är ju frågan om det är uppväxtbetingat oxå? Jadu jag vet ju inte riktigt.

Kompisarna är både barndomsvännerna och fotbollskompisarna. Han umgås inte privat med klasskompisarna han har nu. Men ja det är ganska skönt att jag inte har några vilda tonåringar.

Ett stort bekymmer är dock alla fotbollshuliganer och allt runt detnär han går på matcher. Jag litar på sonen , men det är otryggt på vissa typer av matcher helt enkelt. Efter det att räckena gick sönder under en fotbollsmatch förra året och sonen skadades så var det ännu värre ett tag när han gick på allsvenska matcher. Men det släppte efter ett tag.

Tack så mycket! Men det är ju så jag själv är uppfostrad så jag vet ju egentligen inget annat sätt, mer än att det funkade på oss.

Då kan jag säga att min son har multipel NPF diagnos o det går förvånansvärt bra trots detta.

Tänkte nog att det kunde glädja lite. Det har inte alltid varit en lätt väg att gå, men jag tror mycket på att grunderna vi lagt har underlättat även för sonen.

Men ändå...de ringde ju dig så du kunde hämta dem vid nollningen. Det är ju ett bra tecken på att de har förtroende för dig!

Bra kompisar då i allafall. Då funkar ju den biten. Man får se saken från den positiva sidan.