Min Sambo/barnens Bonuspappa lämnade mig

Jag är styvförälder men har förvisso inte lämnat min sambo men ibland slår tanken mig att det nog är lika bra att jag gör det. Det är tufft, så jävla tufft ibland. Det går inte att förklara för någon som inte är i samma situation hur utanför man känner sig oavsett hur delaktig man är i familjen. Jag känner mig som ett svart får som har gjort så att min sambo och hans ex har separerat och tagit ifrån min styvson rätten att ha sina föräldrar hos sig hela tiden. Frustrationen och utanförskapet som jag känner kan ibland gå ut över sonen. TYVÄRR! Jag vet att det är illa att säga så men det är sanningen. Jag är kanske inte lika tolerant mot min styvson och hans misstag som jag skulle ha varit mot mitt eget barn och det tror jag grundar sig i att jag upplever att jag har så många skyldigheter men inga som helst rättigheter. Jag ska ge mer än jag får. Jag tycker extremt mycket om mitt styvbarn och skulle inte vilja välja bort honom men ibland undrar jag hur mycket jag ska orka och stå ut med. Jag har sökt för att kanske kunna hitta någon samtalsgrupp för oss styvföräldrar. Det finns så mycket jag vill diskutera som jag inte kan med de som har biologiska barn. Vi förstår inte riktigt varandra!

Nej det håller jag helt med om. Det är jätte svårt för båda parterna. Och det är svårt för båda att sätta sig in i den andres situation om man själv inte varit där.

Kanske bör tilläggas att mina barns pappa inte har något med sina barn att göra, så jag har dom på heltid, alltså, ingen avlastning över huvud taget.

Önskar bara att han fick möjlighet att prata med någon i samma situation, hur han kände det osv. Istället för att fatta detta beslutet (var rätt nyligen)

Jag tycker att det är lite märkligt att han lämnade er när du ändå verkar vara så förstående och villig att diskutera med honom. Hur länge bodde ni ihop? Det är ju en omställning för såväl en nybliven biomamma som för en nybliven styvpappa att inte få sova ordentligt på nätterna, kanske byta blöjor, mata, tvätta berg av kläder osv men det kanske inte var allt detta praktiska som gjorde att han lämnade. Han kanske blev rädd och helt enkelt inte kände sig redo för familj och barn. Jag känner att det är helt rätt för mig. Där tvekar jag inte en sekund. Det som är det största orosmomentet för mig just nu är nog biomamman. Hon verkar så avigt inställd och inte villig att få det att fungera. Min sambo och hon har kontakt men ändå tycker jag inte att de diskuterar vad det borde diskutera. Om sonen har ätit köttbullar eller köttfärssås spelar väl ingen roll men att dagis säger att han inte är social, att han inte går upp i vikt, att han behöver opererars m.m. det diskuterar de inte. Det som jag tycker är primärt i pojkens liv.

Vi bodde aldrig ihop, på riktigt. Han var hos mig typ 5 dagar i veckan... Det var han som tryckte på redan från början att träffa barnen och vara hos mig så pass ofta osv. Jag var mer avigt inställd. Vi var tillsammans i 10 månader.
Men hela han förändrades i vintras, då drog han sig undan och ville nästan aldrig hitta på något med oss, utan satt helst hemma själv medans vi andra gick ut och gjorde saker. Han hade nästan aldrig någon lust till att leka med barnen och irriterade sig hela tiden på dom.
Att dom var livliga och inte gjorde som dom blev tillsagda (med en gång) att Sebbe (som är 4½) frågade varför om i storsett allt. (vilket är normalt).
Att han gjorde slut med mig så sa han, att han inte gjorde slut med mig för att han inte älskade mig, utan för att jag hade barn... Och att om jag inte haft barn så hade vi fortfarande varit tillsammans.
Men ändå så är han så kall emot mig när vi pratar, det är som om han bara önskar att jag inte fanns... Känns så oerhört jobbigt. Jag har Alltid varit förstående emot honom och hans känslor.

Ja, det verkar ju oerhört konstigt att de inte diskuterar pojkens hälsa, när tom dagis har tagit upp det. Det är ju det viktigaste av allt ändå. Att han mår bra. Jätte konstigt. Vad verkar biomamman avigt inställd till? Dig?
När man har barn med någon man inte är tillsammans med så tycker jag, att det är jätte viktigt för båda bioföräldrarna att hela tiden se till sitt barns bästa och lägga sina egna känslor åt sidan.
Jag och barnens biopappa sågs senast förra sommaren och då var jag, barnen, han, hans fru och deras barn ute och åt middag. Var väl lite skumt, men ändå viktigt för barnen, att kunna uppleva det. Jag hyser inga agg mot att han har ett nytt liv med en annan kvinna. Jag bara hoppas att han behandlar henne bättre än mig.