Man beklagar inte "sorgen"
www.dn.se/blogg/spraket/2009/05/03/beklagar-sorgen-vart-behov-av-fraser-3056
Inlägg från: Polly S
|
-
-
fast tas det upp på jobbet är det ju inte _meningen_ att det ska bli personligt, utan ngt man förmodligen känner sig tvungen att meddela dom man jobbar med?
KattenKorven skrev 2009-08-06 21:27:20 följande:Tycker i och för sig att om någon - oavsett relation - berättar något personligt, till exempel att en anhörig har dött, är det inte mycket begärt att man kan säga "Hur klarar du dig?". Personen bjuder ju in till detta genom att ta upp ämnet. Eller tänkte du att det räcker med "jag beklagar sorgen" och sen byter man samtalsämne? -
jag tycker "jag beklagar sorgen" är en bra fras, men i vissa lägen är den ju såklart otillräcklig.
JAG personligen skulle dock dra mig för att berätta att jag hade sorg om ALLAS (kollegor, ytliga bekanta) reaktioner var att kasta sig över mig, gruppkramas och säga att de "ville dela min sorg". -
instämmer.
och gah!AnnaKlara skrev 2009-08-06 21:52:37 följande:Erbjuder hjälp gör jag till närstående, med få undantag. Känns lite förmätet att tänka mig att jag kan göra något för en människa som inte innan stått mig nära.AnnaKlara skrev 2009-08-06 21:52:37 följande:Visst, känner jag att det finns något praktiskt jag kan uträtta så, men jobbigt liksom om chefen skulle svara typ "Ja. Håll om mig". -
och jag reagerar som du.
Drakfisk skrev 2009-08-06 22:15:22 följande:Men alla reagerar ju på olika sätt. Du och många andra föredrar oanmälda besök, jag föredrar att man hör av sig först och frågar om det passar att man kommer över. Jag vill faktiskt hinna samla mig åtminstone litegrann innan jag träffar någon om jag har sorg. Jag vill inte den ena minuten ligga i fosterställning i sängen storbölandes och nästa minut ha x antal personer hemma hos mig.