Hur få honom att inse allvaret och sätta ner foten?

Skicka honom på terapi där han får jobba med sina tankebanor, grund o livsantaganden. Sen lovar jag att han vågar stå emot på ett helt annat sätt.

Så VAR exakt håller han med dig? Du tappade bort mig.

Anonym (trött) skrev 2009-08-12 22:27:16 följande:

Det är som att det är lättare för honom att säga åt mig att jag har fel/har missuppfattat etc. än det är att bara ta upp saken med henne och säga att det inte är okej.

Jag fattar inte att han hellre tar en konflikt med mig än med sin mamma, det är ju för fan mig han ska leva med. Kul att leva med någon som är ständigt ledsen för att han inte vågar sätta ner foten och ta EN konflikt med sin mamma, som han inte ens träffar en gång i veckan..? Tydligen.

Det låter inte bra det här. Du har själv sagt ifrån?

Jag skulle nog säga upp bekantskapen med svärmor och aldrig mer åka hem till henne samt kräva att hon aldrig mer sätter sin fot i mitt hus om hon ska bete sig sådär vidrigt mot mig.

Anonym (trött) skrev 2009-08-12 22:31:40 följande:

Jag vågar inte ställa något ultimatum, är inte säker på att han väljer mig...

Ja alltså vill han inte se er som ett team där bådas uppgift är att höja varandra så vet inte jag vad som finns att göra.

Är det där ett bra förhållande då? Vill du vara med en sån mespropp?

Anonym (trött) skrev 2009-08-12 22:35:35 följande:

Visst, han är en mes när det gäller mamma, men det är också det enda problemet. Något som stör och som jag blir ledsen över, men ärligt talat har han massa positiva sidor som gör att jag inte är beredd att ge upp i första taget.
Han har varit ett enormt stöd för mig, och det jag egentligen ville veta var hur jag kan hjälpa honom att inse att hon inte skämtar utan snarare mobbar. Han tror ju säkert att det är normalt eftersom han växt upp så...

Det är vad jag vill tro iallafall. Inte beredd att ge upp ännu med att få honom att inse.

Jag vet faktiskt inte. Om du redan sagt att du upplever det som att hon mobbar och han inte tar dig på allvar ändå. Jag tycker iofs att din upplevelse borde vara den som det ageras efter. Har du sagt hur ledsen du blir?

Anonym (trött) skrev 2009-08-12 22:44:02 följande:

Det är så jäkla svårt, egentligen vill jag säga åt honom att nu säger du till henne att hon får skärpa sig om hon vill fortsätta umgås eller så drar jag. Tyvärr älskar jag honom alldeles för mycket för att faktiskt dra, så ett sådant ultimatum blir verkningslöst. Det vet han...

Då ska du inte hota med det, men då låter det också rätt hopplöst. Kan du leva med att ha det såhär?

Anonym (trött) skrev 2009-08-12 23:02:04 följande:

Hej!
Förstår precis hur du menar, har det ofta likadant. Det har varit så här i några år och som du säger skämt, skitprat på hennes jobb, gliringar när hon är här osv. Har konfronterat henne själv massa gånger och hon har ju aldrig menat så...osv...sure!

Precis som du säger tror säkert släkt och andra att du styr och ställer och att din sambo inte håller med. Att han inte gör det är för att han är feg och barnslig. Min är likadan. Jag har försökt undvika henne så mkt så möjligt sista åren och försöker skita i kommentarer som jag får höra. Hon har bara svårt att släppa sonen och vill inte klippa navelsträngen. Min sambo höll också med när vi diskuterade, men inget hände.

Droppn var för 2 år sen när jag blev gravid och de började tjata om namn på kommande bebis, talade om att jag skulle föda i Norge, de är norska, ge goda "råd" om allt och inte minst att svärmor beklagat sig på sitt jobb (där mina kompisar också jobbar) att hon var så orolig för förlossningen, som inte jag skulle klara av för jag var ju så klen:( Det var droppen och jag sa till på skarpen, hon nekade men det blev lite lugnare.

Sen föds min son, och förlossningen var inga problem. Tyvärr fick han en infektion i magen och föddes med en infarkt i hjärnan som lett till cp-skad, epelepsi osv. Hon blev knäckt och efter att vi långt om länge kom hem, kom hon hit varje dag!Jag höll på att knäckas av detta och att höra hennes "råd" om allt...det var jobbigt första halvåret och jag och sambon bråkade. Till slut kom julen och då fick jag nog, bjöd hit henne och konfronterade henne delux och min sambo satt med och höll med mig!!!Det var det bästa jag varit med om vad gäller vår relation. Hon blev fullständigt perplex, jag fick lite upprättelse, känns inte längre som att de andra i släkten tycker attt jag är bitch och hon håller sig på avstånd. Var så skönt att säga som det var och nu är hon enbart farmor som får nöja sig med att komma på besök när det passar oss och hennes "sk råd" behåller hon för sig.

Stå på dig och förklara hur sårad du blir och försök lösa detta, en gång för alla. Han måste kunna ta detta, annars klarar ni inte hålla ihop i längden. Och gör det innan det blir barn inblandat, det är mitt råd. Man får ju en familj på köpet och det går inte att komma ifrån. Däremot tycker jag att man gott kan ta en time-out om det känns för jobbigt.

Du får gärna maila om du vill.

stor kram