är jag så ung?

Personligen tycker jag att om man är under 20 år och har barn så är man ung.Sen under 18 år FÖR UNG för barn, men visst man växer oftast in i rollen som förälder men inte något jag skulle rekomendera om man säger så....Man ska vara ung så länge man kan!

Ett sista försök att förklara hur jag menar:Jag menar inte att någon är sämre förälder för att man inte leker mkt med sitt barn, absolut inte. Jag försökte visa en skillnad och som exempel tog jag att yngre föräldrar nog har lättare för att skita ner sig i sandlådan och "göra bort sig". Antagligen var det ett dumt exempel eftersom ni tar det som att äldre föräldrar inte leker med sina barn, och jag håller med om att det kan bero på personlighet också men det var som sagt ett exempel. Ung eller gammal förälder spelar ingen roll bara man är mogen till att ta hand om sitt barn.tack o hej

jag håller med dig fullständigt!!själv förlorade jag min barndom pga alkoholism i familjen, fick ringa viktiga samtal till myndigheter vid 12 års ålder, fick ta hand om maten och handling, tvätt, städning och sitta och hjälpa till med brorsans läxor och se till att han hade rena o fina kläder på sig till skolan och att han hade packat väskan ordentligt osv. vid 12 års ålder hade jag 2 brorsor och pappa (som var mer som ett barn) att ta hand om. blev van med vuxenlivet och känt mig snarare glad över att bli äldre så jag kan vara lika gammal som jag har känt mig i ganska många år. vår bekantskapskrets är mellan 30 och 78 år och själv är jag 24. jag har alltid umgåtts med äldre pga just min mognad och har aldrig känt att jag behöver leka av mig. så det känns inte så konstigt att själv ha ett barn och vara inne i vuxenlivet då jag varit där så länge. okej, jag är ung, men att bli placerad i ett fack, nej tack

jaha så när man är 70 år är man mer mogen än de flesta?? tycker min sambos mormor är jävligt omogen för sin ålder och ska hålla på och småtjafsa om både det ena och det oviktiga i livet så det köper jag inte. självklart kommer mognad på erfarenhet. har man tvingats att bli vuxen i tidig ålder vill jag påstå att mognaden kommer tidigare för att man just har inget val. det är så tråkigt att mognad ska sitta i ålder, det vill jag påstå har med en mängd andra faktorer än ålder. finns de 40 åringar som beter sig som 20åringar och tvärtom. men fint när jag sitter på ålderdomshemmet så kan jag iaf tänka att folk iaf ser mig som "mogen" .

Jag hoppas att mina barn vid 19år inte har det så, jag hoppas att de efter gymnasiet väljer att antingen läsa vidare eller satsar på jobb som bara kräver gymnasieutbildning MEN ändå har möjligheter att jobba sig upp och få en bra inkomst så att de kan leva utan att behöva vrida och vända på kronorna. Jag hoppas att de gör detta INNAN de skaffar barn, själv gjorde jag det inte och nej det är inte så lätt att läsa vidare när man har barn redan...framför alllt inte när man har flera barn. Det var svårt att få det att gå ihopa med heltidsstudierna på universitet och tre barn hemma..det är oxå svårt för deras pappa att nu med fyra barn försöka avancera på jobb, han är borta aldeles för mycket från sin familj och kan inte gå ner i tid just nu för det är nu han försöker ta sig frammåt där...om ngr år kan han sedan ta det lugnare men då är barnen stora, han missar mycket just nu och vi vet väl inte riktigt om det är värt det. Han borde oxå gjort detta INNAN vi skaffade barn så hade han nu kunnat gå ner i tid, varit pappaledig. Han har varit pappaledig med de andra tre och denna gången går det inte alls pga val han gjort på jobb för att komma frammåt där...Jag hoppas oxå att de INTE väljer att växa upp så snabt utan faktiskt lekerm festar, reser och bara har kul innan de skaffar hus och barn. För den delen i livet kan man aldrig få tillbaka, man väljer bort det för att bli vuxen och sedan är du just vuxen för alltid. Vist att barnen blir stora och man kan ta det då...men vem vill leva så som 40åring? Vist att en del gör det men de flästa gör andra saker i den åldern när barnen börjar flyga ut. Och jag ser ju nu att de som är jämngamla med mig bara haft kul, skaffat sig en bra utbildning/bra jobb vuxit upp lite långsamt och nu börjar de tänka på barn/en del har fått barn. Sedan när de är 40år så är deras barn 12år+ och de är mer eller mindre lika fria som jag då de med och vi kommer munna njuta av att få mer egentid igen bååde de och jag samtidigt. Det är lite av en myt att vi som får barn ungt sedan får igen de åren när vi blir äldre..alla har de åren då utöver de som väntar riktigt länge med barn. När jag var 19år träffade jag min sambo och jag var INTE oskuld då, inte heller önskar jag att jag varit det...jag ångrar då inte de andra, tvärt om är de erfarenheter och upplevelser. Även min sambo har haft andra innan mig..och han ångrar ju inte dem heller. Inte heller har jag ngn nolltollerans vad gäller alkohol, jag tar gärna ett glas vin till maten eller på kvällen ngn gång ibland. Och är jag barnfri så går jag absolut ut och dansar hela natten, dricker liite mer än jag borde och går hem och knullar järnet. Att jag har barn innebär inte att man inte kan festa loss ibland och att man är vuxen är definitivt inte likställt med att aldrig mer festa järnet hela natten...nästan tvärt om!! Det är ju då man klarar av det och gör det lagom ofta Jag vet att man tvingas växa upp när man får barn och att ën 16åring som fått barn i många fall snart är betydligt mycket mognare än en 16 som inte har barn...men är hon lika mogen som hon skulle varit om hon väntat 10år med att skaffa barn?? Och är det ett bra beslut?? Jag och mina barns pappa bestämde oss för att skaffa barn när jag var 19år..vid 20år kom sonen, var det ett moget beslut vi tog där och då?? Eller hade ett tecken på mognad kanske varit att vi valt att vänta ngr år innan vi skaffade barn??Och de som tvingats växa upp tidigare än de flästa andra har egentligen bara missat en massa barn och ungdom som egentligen är en del i att mogna och bli vuxen. Man behöver sin barn och ungdom...det hjälper en att senare bli vuxen. De som blir måste bli "vuxna" tidigt har egentligen bara missat en massa som de inte borde missat....och oftast leder det väl inte till så mycket extra mognad gämfört med andra som får barn tidigt utan mäst till en sorg och massor av jobbiga känslor man behöver bearbeta. Mycket av det kommer ofta dessutom fram just när man får barn OCH många som haft en jobbig barndom skaffar barn tidigt då de saknar "ngt" i sitt liv pga uppväxten och har ett tomrum innom sig de behöver fylla med ngt..och där kommer då ofta barnet in. Det mogna hade egentligen varit att ta i tu med allt man varit med om, hela sig själv först och skaffa barnet sedan...men sedan finns det såklart alltid undantag i alla situationer. Men jag skulle ju aldrig råda folk till att skaffa barn vid 18-19år i dagens samhälle...även om jag gjorde det själv och givetvis inte ångrar mina barn. Jag tror bara att ett mognare beslut varit att vänta ngr år och bara leva som vuxen ngr år först...

CarroMeijer: jag håller med dig fullständigt även här. det GÅR faktiskt plugga medans man har barn/skaffar barn, idag är det väldigt vanligt att man gör det och det är inte svårare än något annat. ett argument som många påpekar som positiva är att när man väl är utexaminerad är man klar med barnaskapandet och då är man mer attraktiv på arbetsmarknaden. och jag tycker det är taskigt att säga att de som haft en svår uppväxt bär omkring på en massa sorg. tack vare min barndom så har jag lärt mig saker som jag inte hade gjort annars, jag hade antagligen inte haft det jag har idag och det hade varit mer sorgligt.och ska jag ha skaffat barn för att jag saknat något annat annat i mitt liv?? det där kallas amatörpsykologi. väldigt få som väljer att fylla sitt liv med något just för att man saknat något annat tidigare. vettiga människor förstår att den tiden är förbi och går aldrig att få tillbaka och att ta igen den tiden låter idiotiskt i mina öron. jag tror man saknar något när man missar sin barndom, men den fylls med annat automatiskt som de som haft vanligt uppväxt förlorar. eftersom jag är ett maskrosbarn så lärde jag mig hantera motgångar på ett visst sätt och det gör mig till den jag är. vad är det jag har missat då?? jag har sett tidigare klasskamrater hamna på akuten, fyllecell och i missbruk och det sistnämnda vet jag allt vad det innebär. många generationer av missbruk finns det i min släkt och att jag har låtit bli att dras till saker som andra i min släkt har gjort är ingen förlust, snarare tvärtom . jag vill resa med min man och mina barn, jag vill ha det trevligt och umgås med barnfamiljer, varför utesluter ett barn allt annat?? tror många är så jävla avundsjuka på andra som gjort andra val för att de inser att DE saknat något som DE har varit i behov av när de gjort dessa val, men att säga att alla människor har exakt samma behov för att bli mogna människor är ack så fel!!

javisst kanske man inte önskar sitt barn samma sak man själv genomgått om man nu tycker det har varit jobbigt. jag själv blev låst till mitt hem pga min pappa och fick inte ta vilken utbildning jag ville utan hans tillstånd, fick inte åka mer än till och från skolan om inte han sa okej och detta önskar jag inte mitt barn. hoppas han får uppfylla alla sina drömmar, men då ska det verkligen vara hans drömmar som blir uppfyllda och inte mina. när jag kom till det stadiet då jag blivit ihop med min sambo så ville vi skaffa barn. dock fick jag barn vid 22 års ålder så jätteungt är det väl inte, men så var det och jag är glad för att jag vågade göra det. jag har aldrig drömt om att festa eller tågluffa utan egentligen bara önskat mig ett normalt liv. men angående jobb så sökte jag flera jobb innan jag fick barn och de frågat om jag vill ha barn inom de närmsta åren och därmed blivit nekad jobb. blev så förnedrad, men jag kunde aldrig ljuga för det hade inte varit jag. finns nog många för och nackdelar att studera och ha barn, har hört olika och det blir nog bra hur man än gör. jag älskar att studera på distans och det funkar faktiskt jättebra för min del. dock hade jag såklart velat haft jobb istället, men nu är livet som det är och då får man studera istället.

vet inte hur jag ska förklara, men du har fel. om du hör på vuxna barn till alkoholisters definitionen på vad "normalt" innebär så skiljer dessa svar sig enormt på vad en människa med normal uppväxt skulle svara. du definierar det som att skaffa barn, men för mig är det inte. att skaffa barn är det mest skrämmande jag gjort. har aldrig fått växa upp med drömmar, för drömmar och önskemål är bara nonsens när realiteten är som den är. sen när man väl går och blir vuxen så är man rädd för just de egna valen. att jag hittat en underbar kille som jag stannat kvar hos är ett under och att vi ens skaffat barn är likaså. men nnerst inne vet jag att det är vårt val att skaffa barn och det har inget med min definition av normalitet att göra alls egentligen.. var inte meningen att ta över tråden ts, men här är en länk som stämmer helt. finns massor av information på många sidor: web.comhem.se/javell/karleksfull.htm