är jag så ung?

jag håller med dig fullständigt!!

själv förlorade jag min barndom pga alkoholism i familjen, fick ringa viktiga samtal till myndigheter vid 12 års ålder, fick ta hand om maten och handling, tvätt, städning och sitta och hjälpa till med brorsans läxor och se till att han hade rena o fina kläder på sig till skolan och att han hade packat väskan ordentligt osv. vid 12 års ålder hade jag 2 brorsor och pappa (som var mer som ett barn) att ta hand om. blev van med vuxenlivet och känt mig snarare glad över att bli äldre så jag kan vara lika gammal som jag har känt mig i ganska många år. vår bekantskapskrets är mellan 30 och 78 år och själv är jag 24. jag har alltid umgåtts med äldre pga just min mognad och har aldrig känt att jag behöver leka av mig. så det känns inte så konstigt att själv ha ett barn och vara inne i vuxenlivet då jag varit där så länge. okej, jag är ung, men att bli placerad i ett fack, nej tack

jaha så när man är 70 år är man mer mogen än de flesta?? tycker min sambos mormor är jävligt omogen för sin ålder och ska hålla på och småtjafsa om både det ena och det oviktiga i livet så det köper jag inte. självklart kommer mognad på erfarenhet. har man tvingats att bli vuxen i tidig ålder vill jag påstå att mognaden kommer tidigare för att man just har inget val. det är så tråkigt att mognad ska sitta i ålder, det vill jag påstå har med en mängd andra faktorer än ålder. finns de 40 åringar som beter sig som 20åringar och tvärtom. men fint när jag sitter på ålderdomshemmet så kan jag iaf tänka att folk iaf ser mig som "mogen" .

ja hon beter sig omoget. att säga att hon är mogen, men beter sig omoget, är hon då verkligen inte en omogen person i sig?? var går gränsen??

nu kommer man in på en definition vad mognad innebär och eftersom alla inte har samma referensramar så kommer aldrig alla människor att se det på samma sätt eftersom det inte finns en sann och enad difinition av begreppet "mognad". i vissa länder ska barn vara mogna vid 14 års ålder och gifta sig, men här i Sverige "då livet egentligen är lättare så är människor mer omogna än i andra länder". har själv fått denna kommentaren, dock tror jag pga min uppväxt inte riktigt på det. alla människor mognar olika fort i vilket land de än kommer ifrån och kan inte enbart baseras på ålder enligt min mening. har nog att göra med erfarenheter och hur man helt enkelt är som person...

CarroMeijer: jag håller med dig fullständigt även här.

det GÅR faktiskt plugga medans man har barn/skaffar barn, idag är det väldigt vanligt att man gör det och det är inte svårare än något annat. ett argument som många påpekar som positiva är att när man väl är utexaminerad är man klar med barnaskapandet och då är man mer attraktiv på arbetsmarknaden.

och jag tycker det är taskigt att säga att de som haft en svår uppväxt bär omkring på en massa sorg. tack vare min barndom så har jag lärt mig saker som jag inte hade gjort annars, jag hade antagligen inte haft det jag har idag och det hade varit mer sorgligt.

och ska jag ha skaffat barn för att jag saknat något annat annat i mitt liv?? det där kallas amatörpsykologi. väldigt få som väljer att fylla sitt liv med något just för att man saknat något annat tidigare. vettiga människor förstår att den tiden är förbi och går aldrig att få tillbaka och att ta igen den tiden låter idiotiskt i mina öron.

jag tror man saknar något när man missar sin barndom, men den fylls med annat automatiskt som de som haft vanligt uppväxt förlorar. eftersom jag är ett maskrosbarn så lärde jag mig hantera motgångar på ett visst sätt och det gör mig till den jag är. vad är det jag har missat då?? jag har sett tidigare klasskamrater hamna på akuten, fyllecell och i missbruk och det sistnämnda vet jag allt vad det innebär. många generationer av missbruk finns det i min släkt och att jag har låtit bli att dras till saker som andra i min släkt har gjort är ingen förlust, snarare tvärtom . jag vill resa med min man och mina barn, jag vill ha det trevligt och umgås med barnfamiljer, varför utesluter ett barn allt annat?? tror många är så jävla avundsjuka på andra som gjort andra val för att de inser att DE saknat något som DE har varit i behov av när de gjort dessa val, men att säga att alla människor har exakt samma behov för att bli mogna människor är ack så fel!!

javisst kanske man inte önskar sitt barn samma sak man själv genomgått om man nu tycker det har varit jobbigt. jag själv blev låst till mitt hem pga min pappa och fick inte ta vilken utbildning jag ville utan hans tillstånd, fick inte åka mer än till och från skolan om inte han sa okej och detta önskar jag inte mitt barn. hoppas han får uppfylla alla sina drömmar, men då ska det verkligen vara hans drömmar som blir uppfyllda och inte mina. när jag kom till det stadiet då jag blivit ihop med min sambo så ville vi skaffa barn. dock fick jag barn vid 22 års ålder så jätteungt är det väl inte, men så var det och jag är glad för att jag vågade göra det. jag har aldrig drömt om att festa eller tågluffa utan egentligen bara önskat mig ett normalt liv.

men angående jobb så sökte jag flera jobb innan jag fick barn och de frågat om jag vill ha barn inom de närmsta åren och därmed blivit nekad jobb. blev så förnedrad, men jag kunde aldrig ljuga för det hade inte varit jag. finns nog många för och nackdelar att studera och ha barn, har hört olika och det blir nog bra hur man än gör. jag älskar att studera på distans och det funkar faktiskt jättebra för min del. dock hade jag såklart velat haft jobb istället, men nu är livet som det är och då får man studera istället.

vet inte hur jag ska förklara, men du har fel. om du hör på vuxna barn till alkoholisters definitionen på vad "normalt" innebär så skiljer dessa svar sig enormt på vad en människa med normal uppväxt skulle svara. du definierar det som att skaffa barn, men för mig är det inte. att skaffa barn är det mest skrämmande jag gjort. har aldrig fått växa upp med drömmar, för drömmar och önskemål är bara nonsens när realiteten är som den är. sen när man väl går och blir vuxen så är man rädd för just de egna valen. att jag hittat en underbar kille som jag stannat kvar hos är ett under och att vi ens skaffat barn är likaså. men nnerst inne vet jag att det är vårt val att skaffa barn och det har inget med min definition av normalitet att göra alls egentligen..

var inte meningen att ta över tråden ts, men här är en länk som stämmer helt. finns massor av information på många sidor: web.comhem.se/javell/karleksfull.htm

okej så bara för att du då kanske skaffade barn för att du saknade något i ditt liv så gjorde/gör iaf inte jag det. har du någon rätt att säga hur min uppväxt har varit och hur mycket distans jag har fått till min barndom?? alla har dessutom varit med om olika saker och "skadats" på olika sätt. jag förstår att du kanske känner så efter många år att du gjorde på det viset, men jag gör det inte och det vore som sagt inte det mest naturliga för mig att göra så heller så jag tror aldrig jag kommer att tro det som du gör. normalitet har mer med min egen förmåga om du förstår vad jag menar?? att gräva ner gamla demoner och bygga upp ett nytt sätt för mig att göra saker på, min egna personliga resa. och detta har inget med barn att göra bortsett från att Jag vågade göra valet att skaffa barn.