Bordsplacering??

La Lola skrev 2009-08-17 19:41:06 följande:

Skönt att höra att det finns fler som är som jag!!

Hihi, tack för alla svar! Det låter ju ändå som att det finns "hopp" även för såna som mej på ett bröllop Finns det i alla fall NÅN som man känner sej trygg med så blir det ju lättare att börja prata med andra sen.
Tänk om jag skulle bli bjuden på typ sambons kusins bröllop, som inte har en aning om vad jag är för en, och så ska de höra med svärmor vad jag gillar och hon ska försöka placera mej rätt med det lilla hon vet om mej. Hon vet att jag gillar handarbete och fotboll så jag skulle väl få nåns farmor på ena sidan och nåns 7-åriga unge på andra... :D

Jag kan inte låta bli att tycka att det hela är en smula löjligt. Kom som du är, sitt vart du vill, prata med vem du vill, ät och drick och HA KUL!! tänker jag mer. Efter några drinkar är alla vänner ändå Jag kan köpa att man placerar om det kommer ensamma som bara känner brudparet, men att tussa ihop folk i olika konstellationer... Känns, som nån sa, att det kan bli väldigt stelt? Och är jag väl ledig och går på bröllop så skulle jag inte vilja sitta med andra uskor och diskutera om bajstorkande och gaggiga pensionärer, utan bara glömma bort det för en stund. Sen har jag en ganska stark integritet, antar att det har med aspergern att göra; varför ska jag sitta och redovisa för en helt okänd person vilket lag jag håller på i Premier League bara för jag råkar tycka om fotboll?? Jag tänker mej som en vanlig fest; det är väl sällan som det är de man går dit med som man går hem med, så att säga?? Men det är väldigt kul att höra hur ni tänkte och gjorde, eller bara göra som jag; tycka och tänka fritt Sen kan jag ju aldrig föreställa mej hur det är "i verkligheten", i och med att jag aldrig upplevt det.

Jag förstår själva grejen med bordsplacering då det garanterat skulle bli kaos om typ 100 pers själva ska gruppera sej, ordna och styra vem som ska sitta vart så det blir bäst enligt dom själva, lättare att kolla på en lapp och gå och sätta sej. Men det jag ställer mej mer frågande till är det här ihop-tussandet. "Han och han jobbar med data, dom sätter vi bredvid varandra!", eller "Han och hon är singlar, dom får sitta och prata!". Visst att bröllop är ett underskattat sätt att träffas, men... Ett av mina "problem" är att jag har svårt att se saker ur andra synvinklar än min egen och jag hade blivit vansinnig om jag fått sitta bredvid nån helt okänd kille som jag förväntades underhålla Men det är jättekul att höra er, olika varianter och främst tankarna bakom det hela.

Ännu en sak, hade ni såna här "lekar" vid bordet; t.ex. att alla skulle göra något så fort bruden reste på sej eller liknande??
Vad och varför??

Jag är inte så orolig för mitt eget bröllop, utan snarare om jag skulle bli bjuden på något... Som jag skrev innan så har jag svårt att se saker ur andra vinklar än min egen, jag tror att alla hatar att bli utplacerade lika mycket som jag, så det lär bli en riktigt "tråkig" bordsplacering hos oss Sen så lär det inte bli så många på vårt bröllop, så vi varken har stor släkt eller många vänner. Eller jaa, så klart att man kan få stor släkt om man bara vill, om man bjuder alla kusiner med respektive och barn och föräldrars kusiner osv. Men där har jag redan nu satt stopp. Vi bjuder de vi umgås med. Jag har aldrig sett någon av min sambos kusiner, i helsike att vi ska bjuda dom på mat och sprit osv bara för att min sambo var bjuden på deras bröllop när han var 4 år typ... Om det nu inte är nån som sambon absolut vill bjuda av en viss anledning såklart! jag läste igenom det jag skrivit och det är inte bara på mina villkor, vilket det nästan låter som
Näe det jag som sagt är mest nervös för är om jag skulle bli bjuden nånstans, kompisarna börjar ju komma upp i den åldern nu, och om man redan nu ska gå och noja sej över att inte få sitta med sambon, utan tvingas underhålla någons farmor eller nåt

Jojo men vid fikabordet på jobbet så är ju konversation ett måste för att det ska fungera att jobba ihop. Sambons kusins sambos mamma eller vad det nu kan vara, är det ju inte säkert att jag nånsin träffar igen

Farligt och farligt... Om du läst tråden så ser du att jag har ett socialt handikapp som gör det ganska svårt för mej i såna här situationer. De blir helt enkelt väldigt obehagliga. Och en annan grej som jag varit inne på är att detta gör att jag har en ganska stark integritetskänsla. "Första bästa" sådär har helt enkelt inte med mitt liv att göra; vad jag jobbar med, vad jag gör på fritiden osv. Ska tilläggas att jag inte har något normalt liv, hade jag bara kunnat svara "Förskollärare" och "Spela fotboll" så hade det inte varit några problem.
Jag sitter ju hellre med folk jag känner och kan vara avslappnad med och HAR TREVLIGT, än sitter och våndas och känner att jag måste svara på pinsamma frågor, vända ut och in på mitt liv, låtsas vara intresserad av andras liv, ständigt kolla på klockan och hoppas att man slipper undan snart. För att jag gissar att väder och vind klarar man av ganska snabbt...

Näe jag begär inte att nån ska ta hänsyn till det, jag bara förklarar allt ur min synvinkel! Alla tycker inte att det är så "intressant att träffa nytt folk".
Vad är det för speciellt med förlovade par??

Vilken tur att jag är förlovad då! Jag skulle tycka det var guld att få sitta med honom, för han är ju även min trygghet. Känner jag mej trygg så får jag lättare att slappna av och "bara vara" också. Min sambo är ju mer min stöttepelare än min största samtals-kamrat, prata kan vi göra hemma Och OM det skulle bli riktigt jobbigt och jag skulle behöva gå ut så vet han om det och kan dra en liten vals om taskig mage eller nåt, utan att jag själv behöver förklara vart jag tog vägen. Har man bara nån som man känner sej trygg med så känns det som att allt kan flyta på mycket bättre än att tussa ihop 4 st datanördar från olika världar, bara för att de är just datanördar.