Jag gjorde det en gång...sa ingenting om det hon sa, bara "jaha" eller "okej", jag nickade inte igenkännande och jag rynkade inte på näsan åt sånt som hon var fel ute på.
Det hela gav i resultat att det inte kändes så bra. Förmodligen varken för henne eller mig. Hade också läst nyligt om det du säger, men samtidigt hade jag en jobbig tid och visste inte vart jag skulle vända mig. Ville få något slags svar om något.
Jag kände mig skeptisk, för jag märkte att hon famlade lite i mörker när jag inte gav henne några trådar att spinna vidare på. Hon fick ju aldrig veta att jag var i en livskris, för jag ville att det skulle hon bara veta ändå, utan att jag sa nåt, eller att mina "följeslagare" om inte annat naturligtvis skulle veta det. Hade hon fått veta det hade hon väl kommit med en massa ord o saker som jag ville höra. Istället pratade hon om utbildning o jobb o fritid o sånt som för mig i den stunden var helt orelevant.
Jag vill ju gärna tro på sånt här, men där och då kändes det bara olustigt och för mig hade det varit naturligare att min farfar trätt fram eftersom jag var farfars flicka och jag saknar honom mycket djupt även fast han dog när jag var liten. Egentligen var det hans stöd jag ville ha när jag gick dit. Men honom nämnde hon bara i förbifarten...att "din farmor o farfar sitter på en bänk och hälsar att de har det bra". Det var nådestöten för mig. Skulle han sitta o hälsa att han har det bra? När jag var i en djup livskris, förmodligen den största i mitt liv? Nä, tror inte det...där föll allt för mig.
Hon pratade istället mycket om min morfar, som jag aldrig träffat, men som visade sig stämma mycket bra när jag pratade med mamma sen. Fast det kanske var en ren slump.
Hon jag gick till är mycket väl ansedd och rekommenderad av många, så jag trodde jag gick till en bra person. Men tyvärr handlar det nog mycket om vad man ger och inte ger...
TRIST, världen skulle ju va lite mer intressant om det verkligen va på det viset som jag önskade att det var. Men jag är tyvärr allt mer skeptisk.