Religion/andlighet och 'kognitiv dissonans'

Efter att ha deltagit i diverse trådar, främst på relgions- och ockultforumen, här på FL, har jag beslutat mig för att damma av en mycket passande teori om hur religiösa/andliga människor förhåller sig till den diskrepans mellan 'inre''- och 'yttre' verklighet, som så ofta blir följden av icke-empiriskt grundade föreställningar.

Den forskare som först lanserade teorin hette Leon Festinger, och det i den socialpsykologiska klassikern: "When Prophesy Fails" från 1956. Denna vetenskapliga avhandling skildrar hur Festinger et al infiltrerar en nybildad UFO-sekt, som lever i förvissningen om Jordens snara undergång, och att utomjordingar ska komma och plocka upp medlemmarna i sekten, men ingen annan, strax innan katastrofen.

Festingers teori är att 1. Inget UFO kommer, och världen går inte under, 2. en kognitiv dissonans uppstår hos medemmarna, vilket upplevs som smärtsamt, 3. en ny profetia/förklaring frambringas som ett sätt att mildra/justera för dissonansen, men inte nog med det, 4. istället för att skingras som svar på utebliven uppfyllelse uppstår i stället en ny, och mycket intensiv mission, och det pga att det är lättare att hantera samma dissonans om man kraftfullt affirmerar den 'inre' övertygelsen i stället för att kapitulera inför en bister verklighet.

Den här teorin belyser på ett mycket oroväckande sätt hur religioner bildas och vinner massanslutning, och det inte för att dess idéer och föreställningar och prediktioner är korrekta, utan just för att de är fel ute. Dvs, ju mer fel en religiös har, ju mer rätt har denne, och det värsta, det är när denne har fel som denne börjar missionera.

Fantastiskt.

Känner du igen det här i dig själv, eller någon annan?

Cognitive dissonance: "When Prophecy Fails": en.wikipedia.org/wiki/When_Prophecy_Fails